NY BOKStrandbergs bok räddar min dag
Bekantas bekanta
ForumMats Strandberg kommer sannerligen inte att rädda världen, men han räddar min dag. Mats Strandberg är tillbaka med sin speciella gay-chick-lit och återigen så är det av god kvalité och med stor passion. Den här gången är det nittiotalets Stockholm och dess gayvärld som behandlas. Daniel är dragqueen, överviktig och olycklig, Camilla är förre detta modell som vill in i musikbranschen, kärlekskrank och olycklig och Lilly är Daniels lillasyster som vill bli känd, osäker och olycklig. Historien målas upp och vi får följa personerna genom kärlekskriser, karriärframgångar och trasliga relationer. Daniels och Lillys relation med sin mamma är skickligt skriven och tar upp småstadens attityd mot den som sticker ut.
Olyckligheten är genomgående, och historien är både trovärdig och genomarbetad. Språket är bra och det är smart att varje kapitel har fått namn av eurodiscolåtar. Men det finns två saker jag stör mig på under hela läsningen och som förstör min upplevelse.
Varför blir det liksom så att när bögar ska ha sex så beskrivs det rätt abstrakt, och hoppar över själva akten, till och med harlequinromaner har mer sexscener. Det är liksom för puttenuttigt, gulligt och kräkframkallande. Hur kommer det sig att bögar blir avsexualiserade? De blir något slags humoristiskt inslag, avsexualiserad, glättig men egentligen deprimerad. Detta är vanligt inom kulturen, som att bögen borde skämmas för sitt sexliv och därför är deprimerad och slätar över det med sin glättighet. Det här bygger bara på fördomarna om att bögar är rosaklädda fjollor vars sexualitet är lika mycket värda som kvinnans, något fult och smutsigt som vi inte ska prata om. Det är störande att Mats Strandberg själv är homo och därför inte borde falla i fällan själv, nästa gång så vill jag ha mer sexskildringar.
Sen så är det en sak till, i syfte att göra boken så autentisk som möjligt så har han med verkliga inslag från nittiotalet, till exempel Michael Bindestjärna, genialiskt drag. Men han gör något som i mina ögon är helt oförlåtligt, han blandar nämligen riktiga saker med påhittade. Men de påhittade sakerna är som en omskrivning för något annat, ett exempel är PTV som är en parafras för ZTV. Det minsta man kan begära är att författare ska vara konsekventa, antingen lever folk i ett låtsasuniversum (tänk Ankeborg) eller så lever de i den riktiga världen och saker heter det de heter, en blandning mellan detta är absolut förbjudet. Bekantas bekanta är bra, men detta borde en redaktör ha satt stopp för.
Så jobbar vi med nyheter