NY BOKExperimentella dikter om tron
Det här är platsen/Ett barn hos Gud
BonniersJonas Bruns poetiska debut kan tyckas förbryllande, två diktsamlingar i en, där den ena tar slut där den andra börjar. Eller mynnar de båda ut i samma slut, nämligen en svagt anad upplevelse av försoning inför tillvaron?
I Ett barn hos Gud ges tydliga nycklar in i dikterna genom återkommande referenser till kristen tro. Jesus, försoning, blod och dop (namngivning).
Men någon pietistisk trosviss lyrik skriver inte Brun. Snarare sneglar han mot auktoriteter som Björling, Celan och den tidige Norén i förebilder.
I ordknappa fragment tecknas barnaskapets trygghet, trots allt. Men kodorden behövs, annars stannar dikten i något allmänt mystifierat, och faller också ofta mellan stolarna. Det är varken sälta som hos de namngivna poeterna, eller trösterik uppbyggelselyrik som möter.
Det andra landet
börjar här. Ingen
kärlek är som detta
vatten, när det faller.
Mot denna trosvisshet med förbehåll ska samlingens andra bok kontrasteras, Det här är platsen, (och det omvända). Författaren målar upp scenerna av en värld där människan i sin iver att söka sanningen mest står vilsen. Bidrar till vilsenheten.
Om Gagarin, den första människan i rymden skriver Brun att han var "först med att veta / var de döda / inte är." Ett sterilt landskap av olyckliga människor i desperat jakt efter lyckan är världen, och något av (den troende) T.S. Eliots "Det öde landets" längtan efter det livgivande vattnet, som också möter i tvillingboken, går att förnimma.
Det heter att av två fattiga blir ingen rik, men i denna diktsamlings fall förhåller det sig trots allt något annorlunda. Korsvist lästa lägger sig orden och fragmenten, antydningarna i varandra och en helhet går att skönja. Det här är platsen avslutas:
Någon ger ett namn, någon
tar det tillbaka, med samma hand. Hur
känns det att vara älskad, hur känns det att vara
så väldigt, väldigt älskad?
Och Ett barn hos Gud avslutas: "Är jag bara / skinn och ben / idag, eller är jag / denna kärlek?" I hög grad beror svaret på frågan vad läsaren intar för hållning inledningsvis. Dikterna i sig drabbar inte; förlöser inte till vetskap om barnaskapets trygghet hos Gud. Men det var säkert inte heller avsikten.
Så jobbar vi med nyheter