Nu tar orgeljubileet i Lofta fart

Visserligen är det inte förrän lördagen den 2 december som Lofta kyrkas fina Marcussen-orgel fyller 150, men firandet började redan i går kväll. Och att det handlar om en kraftfull, mångsidig, välljudande orgel, det gav organisten Aron Nilsson klara besked om redan nu.
Den 2 december blir det en riktig födelsedagskonsert med bland annat medverkan av Camerata Nordica, Gamleby Vokalensemble och flera solister.
Det är lika bra att notera den kvällen redan nu. Förresten även konserterna på vägen dit, samtliga oktobersöndagar! Den sista av dessa, 29 oktober, är en annan jubilar, ytterligare hundra år äldre inblandad, naturligtvis Mozart. Även då är Gamleby Vokalensemble där, för att sjunga Mozarts "testamente", hans Requiem.

Den här söndagskvällen handlade dock allting om orgeln. Och orgelmusik av idel svenska tonsättare, samtliga verksamma på 1900-talet, ja till&med än idag. Ett par sådana verk fick inleda, båda skrivna av vår egen, store Rune Elmehed. Det första numret av honom var en sats ur "Orgelns årstider", komponerad för bara ett par år sedan.
Satsen heter "Höst-Carillon". Det franska ordet carillon betyder ju klockspel, och egentligen inleds stycket så, även om det inte gick att genomföra den här gången.

Min egen tolkning av satsen går så här, och den är högst personlig.
Man sitter inomhus och sörjer att höstens mörker och väder närmar sig. Men så öppnar någon ett fönster och då ser man de färgstinna höstlöven dansa grant. Ett slags tröst infinner sig, inte minst när tonsättaren vinklar in koralen (Ps 204) "Kornet har sin vila" i den vackra kompositionen. Den tonillustrationen är dessutom så elegant vald. Melodin är just en gammal fransk folkvisa.

Rune Elmeheds andra inslag i söndagskonserten har vi berättat om tidigare här i tidningen, hans "Variationer över Greensleaves" den engelska folkvisan. Det är dessa Variationer som gjort att hans namn i tyska orgelkretsar vuxit högt. Och det är lätt att förstå. I fem satser letar han sig in under de gröna löven och lyfter upp karaktär efter karaktär, och mycket underfundigt. Skickliga, fantasifulla organister utvecklar härliga tolkningsmöjligheter.

Självklart är det så att musik från vår egen trakt väcker särskilt intresse. När den dessutom mäter sig med konsertens tre följande inslag känns det extra gott.
Emil Sjögrens "Legender" från 1907 hör till hans mest kända arbeten för orgel och framfördes här som en vacker, stillsam aftonmusik.
Oskar Lindbergs g-mollsonat för orgel kom ut bara något år innan Rune Elmehed föddes 1925. Där finns mättad lyrik från dalaskogarna. Men den första satsen, Marchen, är en riktig kraftladdning.

Konserten avrundade Aron Nilsson med Otto Olssons finstämda Adagio i den ganska ovanliga tonarten Dess-dur. Stillsamt och skönt spelad. På många sätt blev konserten en demonstration av vad ett instrument som Lofta kyrkas Marcussen-orgel har för resurser inom sig. Och vad en styv organist som Aron Nilsson kan locka fram ur alla dess pipor. Även piporna bildar ju en fascinerande skog, för oss nere i kyrkbänkarna rent omöjlig att begripa, att kunna tränga sig in i.