Nu har den fyllt 150 - Lofta-orgeln

I förrgår var det exakt 150 år sedan den fina Marcussen-orgeln i Lofta kyrka invigdes. Den 2 december 1856 slutbesiktigade den från Högvördiga DomCapitlet i Linköping utsände domkyrkoorganisten, Wilhelm Theodor Gnosspelius, den äntligen spelfärdiga orgeln. Så här uttryckte han sig:
"Så befunnet, har Hrr Hoforgelbyggare Marcussen & Sohn ej allenast samvetsgrannt uppfyllt sina i Contractet ingångna förbindelser, utan äfwen genom det artistiska sätt, hwarpå denna Orgelbyggnad är utförd, lemnat ett ytterligare bevis på werkligt Mästerskap; och warder sålunda detta Orgelwerk af mig med största beröm approberadt."

Det var inga dåliga ord. Och så rätt han hade. Orgelbyggarfirman Marcussen & Son (i Aabenraa - nästan så långt söderut man kan komma på Jylland) lever fortfarande och har behållit sitt förnämliga rykte. Uppleva detta, det fick alla som kom till lördagens Födelsedagskonsert. Den blev vacker, ståtlig och fylld av värme.
Lofta kyrka är på något sätt extra musikaliskt laddad. Alltså handlade inte programmet bara om jubileumsorgeln utan växte till en betydligt bredare manifestation.
Upptakten var Otto Olssons älskade "Advent" för kör och orgel.
Och där stod Aron Nilssons kör, Gamleby Vokalensemble, redo. Med Michael Waldenby uppe på läktaren vid jubileumsinstrumentet. Det blev inte bara en vacker upptakt utan även en vägvisare till den musik vi kan vänta oss de närmaste veckorna.

Otto Olsson levde visserligen ända till 1964 då han var 85. Men både Advent och programmets final, "Te Deum", komponerade han för ganska precis hundra år sedan.
Därför var det ett fint grepp att låta Michael Waldenby gå vidare i julmusiken med satsen Intermezzo för orgel, orkester och harpa ur hans egna Juloratorium. Inom det musikliv som gamlebykantorn Aron Nilsson byggt upp omkring sig har stockholmsorganisten Michael Waldenby haft stora roller under många år nu. Som "medspelare", orgelsolist, arrangör, inspiratör och kompositör. "Intermezzot" är ett vacker exempel på klassen i hans tonsättargärning.

För att verkligen demonstrera jubileumsorgelns bredd, djup och höjd hade man valt fransmannen Francis Poulencs g-mollkonsert för orgel, stråkorkester - och pukor. Pukorna fanns redan på plats uppe på orgelläktaren, men Camerata Nordicas aktuella stråkspelare fick lämna koret och sätta sig intill orgeln.
Poulenc är, tycker jag, en av 1900-talets mest originella tonsättare. Inom kyrkomusiken blev han med tiden ett aktat namn. Men den här Konserten är något annat, snarast ett drama kring naturens krafter, med dövande utbrott, plötslig hets (som för att hinna undan oväder) och tillfälliga, lugna stunder för eftertanke. Hela Konserten är ett koncentrat av virtuositet, inte bara orgelns. Även för stråkensemblen gäller det, liksom för norrköpingsmusikern Lars Gärd och hans pukor.

Efter det utbrottet var det dags för kontraktsprosten Claes-Göran Thorells högtidstal. Glädjen över den rikedom som Lofta kyrkas orgel för med sig, den lyste genom hela hans tal.
Finalen blev en av den svenska kyrkomusikens fullträffar, Otto Olssons "Te Deum".
Te Deum är skriven för blandad kör, stråkorkester, harpa och orgel och är en verkligt krävande komposition. Men Aron Nilsson hade lyckats arbeta fram den till fulländning.

Körklangen, samspelet med orgeln, stråkensemblens stilkänsla, harpans smyckeliknande inlägg. Alldeles särskilt växte alltsammans mot slutet, i den del vi kan kalla Miserere, när körsatsen blir åttastämmig. Där blir "Te Deum" kusligt vacker. Gamleby Vokalensemble är ju ingen stor kör. Men den klingar sannerligen storslaget.
Så avrundades höstens serie av jubileumskonserter. Den har självfallet krävt hårt arbete. Men inte tror vi väl att pastoratets musiksatsningar kommer att sakta ner av det skälet, särskilt inte i Lofta kyrka där musik och sång verkligen får luft under vingarna.