För tre år sedan hade jag ingen aning om var Västervik låg, jag visste knappt att det fanns en stad i Sverige som hette så. Jag hade nyss flyttat upp till Kalmar från Malmö och skulle börja plugga till journalist. Redan den första kvällen på utbildningen träffade jag en som verkligen satte Västervik på kartan. Jag träffade nämligen den finaste, som idag är min pojkvän, sambo och fästman. Och ni kan ju bara gissa er till var han kom ifrån. Jo, Västervik.
Efter någon månad tillsammans var det dags att bekanta sig med svärföräldrarna och vi tog buss 160 från Kalmar till Västervik. Jag minns fortfarande när vi rullade nedför allén och på väg in mot centrum och ändhållplatsen. Jag var mest nervös inför att träffa svärföräldrarna för första gången, men jag minns ändå mitt första intryck av staden. Liten och gatorna ekade tomma, vart var egentligen alla människor?
Pojkvännens pappa mötte upp oss vid stationen och tog oss på en guidad tur genom stan på väg hem till huset norr om stan. Svärfar pratade mycket och oavbrutet, ville visa så mycket om staden på så kort tid som möjligt. Där i den kyrkan gifte sig han och svärmor och där i ruinen håller den årliga visfestivalen till. Jag satt mest och försökte lyssna på vad han sa och hade lite svårt att höra en del. Sa han verkligen tappte? Och vad är egentligen uäksallad som man kunde få på sin korv vid stationen? Efter en intensiv rundtur var vi framme vid pojkvännens föräldrarhem där svärmor väntade med en härlig middag. Och många härliga middagar har det blivit i föräldrarhemmet sedan dess.
Sedan 2008 har jag spenderat somrarna i staden, först sommarjobb på sjukhuset och nu i år har jag ett sommarvikariat på VT. Under mina tre somrar har mitt intryck av staden förändrats. Visst, stadens gator ekar fortfarande tomma på söndagar men vad gör det när allt annat är härligt. Skärgården finns precis utanför dörren och allt som man behöver finns på cykelavstånd. Sådana små saker som hav och närhet lockar mig.
Under tre år har jag fått följa Västervik genom sommar, höst, vinter och vår. Jag har har tagit kvällsdopp vid campingen i Bjursund, jag har åkt längdskidor i meterdjup snö från svärföräldrarnas hus till kiosken och jag har lyssnat till ljuv musik i ruinen. Jag har kommit att älska den lilla staden Västervik och allt som hör därtill. Om jag och fästmannen kommer att bo i Västervik låter jag vara osagt men en sak är jag säker på. Jag kommer alltid att komma tillbaka till staden där man har uäksallad på sin korvmeny.