Noveller om svårigheten att leva tillsammans

Johanna Holmström, född 1981, har redan, nått en framskjuten plats bland unga författare i Norden. Debuten, Inlåst och andra noveller, blev nominerad för Sveriges Radios Novellpris 2004. Det fina mottagandet av debuten har också resulterat i att författaren representeras i några antologier som kommer ut i år.
Höstens noveller i samlingen Tvåsamhet läser jag som klassiska berättelser. Vad som förenar dem, kan med en svepande gest, sammanfattas i människors vedermödor när det kommer till att leva tillsammans. Smärtan att behöva gemenskapen gestaltad; smärtan att behöva frihet likaså. Ibland tenderar symboliken att gå över gränsen till det övertydliga. Djuren som av skötarna på djurparken släpps ut i naturen. Kommer de att överleva, frågar den ene? Nej, svarar den andre, men de behöver känna på friheten efter en tillvaro i bur. Ibland tenderar novellen att fly in i ett Hemingwayliknande berättande. Vad som sker under ytan av turnerandet i lägenheten, kan vi endast ana. Har det unga paret fått ett barn? Har barnet de fick dött? Försöker de få barn, men drabbats av ofrivillig barnlöshet?

Oavsett berättartekniska svårigheter att återge tillvarons finstilta dilemman i relationerna mellan människor som lever tätt inpå varandra, gör sig smärtan påmind. Noveller har en tendens att locka fram filmens drömliknande sekvenser. Det lyriska berättandet, menar jag, mer detta än ett excellerande i tekniska möjligheter att försöka fånga uppmärksamheten. Så sker inte heller i Johanna Holmströms berättelser. Det våldsamma, eller sensationella, som till exempel att ett par ska skiljas, ett annat gifta sig, en familj störs av olika värderingar när främmande personer blir nya familjemedlemmar, tonas ner. Dramatiken behöver inga sprakande effekter. Lugnt, som vardagen själv flyter fram i inte nämnvärt omskakande scener, drabbas människorna av gemenskapsbehov. På ont och gott.

En kyckling ska fångas in. Den springer i cirklar, skrämd av hettan och oljudet. "Innan de hinner reagera svänger kycklingen tvärt om och rusar in i elden." En inte alltför ljus bild av människans huvudlösa agerande. Litterära inlägg har under tidens gång återkommit till tvåsamhetens ljuvligheter och förbannelser; och hur de yttre formerna ska ordnas för denna gemenskap. Så kommer med stor sannolikhet novellerna att spridas som inlägg i debatten kring "tvåsamhetens" kris i vår egen tid. Det går en linje från Almqvist, via Ibsen, Söderberg och Sundström, till Holmström. Låt inte den karga moderniteten få oss att tro att "själens lust och köttets obotliga ensamhet" förpassats till ett trångsyntare samhällsklimat, än det vi själva för ett ögonblick tror oss befolka.