Norska deckarmord i påsk

Årets norska påskdeckare i Sverige är Anne Holts nya bok Det som aldrig sker och Karin Fossums Mordet på Harriet Krohn som båda kommit ut nu till påsk.
Anne Holts bok är en renodlad traditionell deckare där mord uppdagas och vi får följa polisens jakt på mördaren. Karin Fossum däremot har skrivit en tvärtombok, där vi i stället följer mördarens kval i väntan på polisen.

Anne Holts bok är en deckare där en viktig roll utgörs av en deckarförfattare som skriver en bok om en deckarförfattare som börjar begå mord för att bevisa att hon kan och för att hon har tråkigt när hon bara sitter och hittar på mord.
Lite snårigt är det onekligen, men välskrivet som vanligt. Spännande, och med intressanta karaktärer. Men en väl absurd mordgåta, en serie märkliga mord till synes utan samband. Det enda sambandet som verkar finnas är att det är en rad kändisar som mördas.
Gåtan gäckar polisens utredare Yngvar Stubø. Hans fru är Inger Johanne Vik som arbetar med profilering av brottslingar. Och trots att hon är mammaledig med en nyfödd dotter dras hon in i arbetet.

Karin Fossums senaste bok är snarare en verklig psykologisk thriller än en deckare eftersom vi inte alls är med i sökandet efter brottslingen. I stället inleds boken med mordet, eller dråpet, där läsaren är med när ett rån plötsligt blir ett dråp. Det är Charlo, en man i 40-årsåldern, som tar sig in hos den gamla kvinnan Harriet Krohn i avsikt att råna henne på pengar och smycken. Men när hon gör motstånd slår han till henne så hårt att hon dör.
Sedan följer vi Charlo och hans livshistoria och vi lär känna honom, vem han är i världen, och bakgrunden till det som sker. Han är en vanlig man som drabbats av spelbegär och efter sin frus död spelat bort den tonåriga dotterns besparingar, pengarna hon sparat för att köpa en häst. När han genom rånet kommit över pengar blir det så mycket över efter att han betalat sina spelskulder att han också kan köpa en häst åt dottern.
Det är en mycket mänsklig man vi möter, om än psykiskt instabil.

Båda två författarna är väl värda sina stora framgångar, för de är ruskigt skickliga som berättare. Men Anne Holts bok känns den här gången lite väl skruvad, som om hon tar till det värsta hon kan komma på för att fånga oss med nya grepp.
Karin Fossum sträcker sig också skickligt utanför de vanliga gränserna och det är ett mycket lyckat grepp. Böckerna är sinsemellan så olika men står för var sina starka positioner i den norska samtidslitteraturen.