"Norénfilm" med humor

Det kan inte vara en slump att den kvinnliga huvudpersonen i "Weather man" heter Noreen. För närmare en Norénfilm än så här går det knappast att komma i USA. En Norénfilm med humor. Eller? Visst skrattar vi ofta åt "Weather man", men jag tror att vi mest gör det för att den gör väldigt ont och vi vill dölja vår grimas av smärta.
Nicolas Cage spelar David Spritz, en frånskild man som kläms mellan två generationer - sin klumpigt kvävande, framgångsrike författarpappa och sina tonårsbarn varav den ena är mobbad och överviktig och den andra på avgiftning.

David Spritz tycks söka så mycket i livet: Kärlek, tro, stadga, sinnesfrid. Mest famlar han efter sina barn. Men allt undflyr honom, barnen rycker på axlarna åt hans valhänt utsträckta armar. Det enda som talar till hans fördel är yrkeskarriären som tv-meteorolog, men å andra sidan ger hans kändisskap människor rätten, tycker de, att kasta snabbmat på honom.

Länge är "Weather man" en perfekt film, en mycket vuxen, kolsvart, brännande dramakomedi som påminner om både Todd Solondz och Ang Lees "Ice storm". Titeln är perfekt; vi är alla vädermän, vi tror att vi kan förutspå händelser och vi tvingas att anpassa oss till deras konsekvenser - men vi kan aldrig påverka dem.

Mot slutet såsar den till sig en aning och betyget sjunker en grad. En femton minuter kortare "Weather man" hade varit ett mästerverk som i all sin plågsamhet gett en större upplevelse än samtliga årets Guldbaggevinnare tillsammans och tvåorna därtill.