Att försöka fly från sitt förflutna är som att jagas av en zombie; det rör sig inte snabbt och man kan utan problem hitta tillfällig tillflykt. Men det levande döda kommer hela tiden efter, till slut hinner det upp dig och uppgörelsen blir blodig och skoningslös.
Leena (Noomi Rapace) har hållit sin barndom borta ända sedan den tog slut. Så ringer det från sjukhuset. Hon klickar bort samtalet. Men det ringer igen. Zombien står utanför dörren. Nu måste hon sluta fly, stirra den i ögonen och gå i närkamp.
Pernilla Augusts "Svinalängorna" har alltså tillfört ett nytt tidsperspektiv till Susanna Alakoskis prisade roman från 2006: en nutid, där barnet Leena själv blivit mamma och maka. Det innebär att hennes barndomstrauman - alkoholism, våld, utanförskap - inte bara speglas i hennes egna ögon utan också av hennes familj. En familj som är parodiskt sluten och valhänt, de vuxna talar förbi varandra och knappt alls med barnen, åtminstone inte om det som verkligen borde talas om. Hur står de ut, undrar man först. Och sedan: Är detta verkligen helt realistiskt?
Inte heller filmens tidsresa till 1970-talet är helt oproblematisk. "Svinalängorna" är en mycket skandinavisk film, och därmed också rätt förutsägbar. Man kan checka av jobbig-barndom-markeringarna en efter en: Julafton spårar ur? Check. Fnissiga barn läser porrtidning? Check. Det är starkt och bitvis gripande - men man har sett det mesta förut.
Överraskande är däremot regidebutanten Pernilla Augusts formspråk. Den som väntat sig traditionellt, högtidligt Bergmanhantverk får i stället en explosiv, in-your-face-regi med en intensiv handkamera som kryper under skinnet på fyllorna; det luktar vodka och spyor långt ut i salongen.
Riktigt bra blir "Svinalängorna" först i slutet, när Noomi Rapace - jo, hon är fantastisk, tusen gånger bättre än i "Millennium" - tar ett rejält strupgrepp på den där barndomszombien för en uppgörelse som är svår att glömma. Om något visar "Svinalängorna", tydligt och konsekvent, att flickan är kvinnans mor.