Själv är jag så gammal att jag minns den tid när jag inte fick säga du ens till min mamma, för min pappa hade jag så stor respekt att jag knappt alls vågade tilltala honom. Han krävde också respekt från alla andra i omgivningen och med det följde att han inte fick duas hur som helst.
Jag minns särskilt en gång när han kom hem och hade varit i en affär i Gamleby. Någon nyanställd hade tydligen duat honom och det passade inte alls. Han kom hem mycket upprörd och berättade att: " Jag frågade honom: När f—n har vi lagt bort titlarna."
För skulle det duas då skulle det läggas bort titlar först, vilket ovanligt fånigt uttryck. Kanske den stackars butiksanställde inte hade någon fin titel att lägga bort.
Det fanns flera olika varianter på tilltal vid den här tiden. En mycket glad och trevlig dam som sålde grönsaker på fiskartorget i Västervik minns jag. Hon hade löst titelproblemet med att kalla alla kunder för "lilla ja". Hon gick också under just det namnet" Lilla ja."
Sedan kom den underbara du-reformen och vi blev alla du med varandra. Ett stort problem var löst en gång för alla, trodde jag, tills helt nyligen.
Jag var på sjukhuset för ett mindre kirurgiskt ingrepp. När jag låg där på den smala britsen med starka lampor i ansiktet och väntade på att bli sövd, frågade en manlig sjuksköterska. "Hur gammal är ni?" I det läget är man ju normalt inte så stöddig, men jag kunde inte låta bli att påpeka att han gärna fick säga du till mig. En annan kvinnlig sköterska ursäktade honom med att han var så artig att han använde ni som tilltalsord. För mig är ni ett tilltal som signalerar avståndstagande av den obehagliga sorten.
Ett annat helt nytt tilltal råkade jag ut för när jag skulle köpa ny tv häromdagen. Jag klev in i en av stadens mer gigantiska butiker för dylika produkter. Bakom en disk stod en ung tillsynes trevlig man och jag framförde mitt ärende.
" Jaha, och vad tittar vi mest på för program" frågade han. "Vi" tänkte jag och blev lite svarslös. Jag vet vad jag tittar på, men vad du tittar på vet jag inget om, tänkte jag säga men ville inte verka oartig.
"Kanske vi tittar på mycket naturprogram" blev nästa påstående. Då kunde jag inte hålla mig utan påpekade att han gärna fick säga du till mig. Han såg lite generad ut.
När jag bestämt vad jag skulle inhandla gav han mig en lapp med några siffror på med uppmaning:
" Nu kan vi gå till kassan och sedan ut till lagret och där kan vi hämta tv:n." Vilken service tänkte jag, han ska följa med mig ända ut i bilen med tv:n. Men han visade inga tecken på att gå med mig. Synd, för då kunde ju "vi" också ha hjälp till att betala för min vara.
Nästa gång jag ska konfronteras med någon ung försäljare så kanske jag ska vara beredd på att få en fråga i stil med: " Och vad hade lilla ja tänkt sig att vi skulle köpa idag?"