Naturen gör mig liten
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Med vindstyrkor som vi inte sett sedan 1969 drog förra helgens storm fram över södra Sverige med död och förödelse i sitt spår. Frusna sitter människor i mörkret. Batterier börjar bli en bristvara och hur roligt är det att sakna livsnödvändigheter som vatten och alternativa värmekällor?
Inte särskilt.
Jag själv som bor i centrala Västervik har det varmt och skönt hemma hos mig ? och vattnet rinner. Men vad är det som säger att det inte är jag som får ett stormfällt träd i huvudet nästa gång?
Ur ett medieperspektiv är det intressant att denna den värsta storm på evigheter drabbar oss precis när vi börjat få slut på nya uppslag om tsunamikatastrofen i Asien. Nu lyckas vi fylla förstasidan ytterligare några veckor, även om ordet katastrof plötsligen känns fel att använda.
För hur kan vår katastrof mäta sig med den som drabbade 100 000-tals människor på juldagen?
Dödssiffran passerade snabbt 150 000. En siffra så ofattbart stor att jag mest känner tomhet. I den första rapporten talades det om 2 000 döda. Det är många. Sju personer dog till följd av förra helgens storm. Det kan jag förstå, men 150 000? Hur många människor är det egentligen? Hur många splittrade familjer och hur många anhöriga som tvingas leva vidare i ovisshet och oförlöst sorg?
Det övergår faktiskt min fattningsförmåga. Det är först när jag tar del av enstaka människors berättelser i den flodvåg av fruktansvärt tragiska öden som jag känner hur tårarna tränger fram.
Gång på gång ser jag tsunamin med våldsam kraft svepa in över de vackra stränderna.
Och jag känner mig liten. Jag var inte där och kan över huvud taget inte föreställa mig hur det känns ? exakt hur liten en människa är mot naturens krafter.
Jag är liten eftersom jag inte förstår, eftersom jag inte är säker på att jag får känna rädsla och sorg och eftersom jag inte vet hur jag ska kunna hjälpa.
Jag ger, liksom så många andra, tusentals kronor av min lön och satsar min tid i insamlingsarbetet. Ändå känner jag mig liten och otillräcklig.
Bridget Jones förlustar sig tillsammans med mansgrisen Daniel Cleaver i Hugh Grants gestalt på en thailändsk strand. Jag stelnar till i biofåtöljen och tänker: ?hur mycket finns kvar av den stranden nu??
En kvälls avkoppling och nöje landar oundvikligen i tankar på naturkatastrof.
Nej, det är inte lätt att skriva en nöjeskrönika nu.