Nattligt dubbelmord i bryggeri i Västervik
Westerwiks Weckoblad gick tidigt ut med namn på den misstänkte gärningsmannen ? att omnämna honom som 32-åringen som i våra dagar var det inte tal om. Dessutom gavs en beskrivning av mannen ? redan långt innan han var dömd ? som skulle få dagens läsare att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Veckobladet skriver nio dagar efter morden: ?Drängen Carl Fredrik Theodor Ottoson Edler hitkom från Eds kapell församling, hans föräldrar bebor der eget hemman, är 32 år gammal, af kort, undersätsig wäxt, med en motbjudande uppsyn, små djuptliggande ögon, låg panna, skuggad af en mörk stripig, hängande lugg?. Om inte denne man var skyldig så blev han det i detta ögonblick i allmänhetens ögon.
Pressetiska regler fanns väl inte uttalade i den omfattning de gör i dag; ofta nog var det sannolikt redaktörens eller ansvarige utgivarens moraliska ståndpunkt som avgjorde hur uppgifter publicerades. Tryckfrihetsförordningen stadgade dock att förtal och kränkande uttalanden var åtalbara. Men det i sin tur var förmodligen avhängigt av vem som kränktes. En brottsling, eller misstänkt brottsling, ansågs möjligen inte vara benägen att föra ett tryckfrihetsåtal mot en tidning. Med andra ord, tidningen var inte så noga med att ta sådana överväganden i beaktande, förövaren hade ju erkänt och därmed var väl saken klar, kan tänkas.
Hursomhelst, inga efterräkningar följde på detta uttalande, vilket väl inte heller var att vänta.
Men vi vänder åter uppmärksamheten mot själva dådet. Vad som hade hänt var följande. Edler, för det var naturligtvis han som hade utfört morden, hade dagen före arbetat i bryggeriet på förmiddagen, men på eftermiddagen begivit sig ut i staden. Han hade varit anställd i bryggeriet i ett år men blivit avskedad av fru Sandberg och var nu tvungen lämna tjänsten nästa dag, den 24 oktober. Under eftermiddagen hade han ?förtärt flera glas spirituosa?, kommit hem på kvällen, ätit kvällsmat och gått upp på sitt rum.
Fru Sandberg hade sin bostad i bryggerigården och hennes piga sov i samma rum som hon. Bryggeriet låg i Södra kvarteret 47-48 vid Spötorget, eller Brädtorget som det då hette, och vette också mot Bredgatan och Kvarngatan. Alltså ungefär där biblioteket och Folkets hus ligger i dag.
Flera anställda i bryggeriet arbetade hela natten med malttorkning. De hade fått tillsägelse av fru Sandberg att en gång i timmen komma in till henne och visa prover på det malt som torkades.
Enligt Edlers egen bekännelse tog han sig frampå natten in i brygghuset via ett fönster i jakten på något att dricka, men då dörren till den lokal där ölet hälldes upp på tunna var låst gick han i stället till köket. Där försåg han sig med en kraftig eldtång av järn och begav sig med den in i fru Sandbergs sovrum. Fru Sandberg satt upp i sängen och frågade Edler vad han ville. Framme vid sängen sade han att han ville ha något att dricka. Fru Sandberg nekade honom detta, vilket gjorde honom ursinnig och slog henne i huvudet med eldtången. Hon segnade ned i sängen men han fortsatte att slå.
Pigan vaknade av bullret och rusade på Edler för att få honom att sluta, men hon blev slagen lika illa i huvudet och när hon ändå fortsatte att hålla fast honom slog han henne tills hon föll framstupa i golvet.
Edler skyndade ned i bryggeriet där han lade sina blodfläckade kläder och även stövlarna i blöt i bryggkitteln och gick sedan upp till sin säng i drängkammaren tvärs över gården.
Vid ettiden på natten fann en av kvinnorna i bryggeriet de båda döda då hon gick upp för att visa maltet. Polis tillkallades och då alla som fanns i gården skulle höras så fann de Edler tillsammans med det övriga tjänstefolket. Hans uppträdande och ?förstörda utseende? röjde att allt inte stod rätt till med honom. Flera av de omständigheter som framkom ledde till att han genast blev förhörd och trots att han nekade till all delaktighet i brottet blev han likväl häktad.
Det dröjde inte länge innan Edler erkände och rannsakning hölls i Västerviks rådstuga där också flera vittnen hördes. Domen föll den 18 november och lydde på dödsstraff för mordet på fru Sandberg och livstids fästningsstraff för mordet på fru Svensson. Tidningen skrev: ?För att fullfölja hwad lagen af honom sålunda kräfwer hade han behöft hafwa 2 lif, ett för bilan och ett för fästningen?.
Edler flyttades till cellfängelset i Kalmar i väntan på att domen skulle underställas högre instans.
Under tiden hade överraskande uppgifter framkommit vid öppnandet av fru Sandbergs testamente. Fru Sandberg var en mycket förmögen kvinna med stora tillgångar i fastigheter och lägenheter runtom i staden. Hon hade tillsammans med sin dåvarande make startat bryggeriet år 1821 efter det att det färgeri de tidigare drev brunnit ned. De båda makarna hade svårt att komma överens och efter stora äktenskapliga slitningar skildes de år 1835.
Redan då fanns det stora tillgångar men med hårt arbete och stor driftighet fortsatte hon bryggerirörelsen och ökade stadigt sin förmögenhet. Hur stort värdet av den sammanlagda egendomen var omsatt i kontanter visste man inte med säkerhet, det berodde till stor del på vad gårdarna kunde realiseras till. Det spekulerades kring en summa av omkring 150.000 rdr, vilket på den tiden var ett avsevärt belopp.
Vid sin död var Gustava Sandberg 73 år. Största delen av hennes tillgångar skulle enligt direktiv i hennes testamente disponeras på ett mycket ovanligt sätt. Av sina fastigheter skänkte hon gårdarna 46, 47 och 48 i Södra kvarteret till änkedrottningen samt gårdarna 6 och 16 i Östra kvarteret och gården nummer 39 i Södra kvarteret till hertigarna Nikolaus August och Oscar Fredrik. Det var något mycket ovanligt att en privatperson på detta sätt testamenterade sina tillgångar till kungligheter. Händelsen väckte stor uppmärksamhet och togs bland annat upp i Aftonbladet, som publicerade stora delar av innehållet i testamentet.
Kungahuset behöll emellertid inte gåvorna utan skänkte dem till Västerviks stad för att omsättas i pengar att befrämja och stödja undervisning, sjuk- och fattigvård i staden.
Som förklaring till sina anhöriga om dessa direktiv skrev fru Sandberg att hon på detta sätt ville undanröja all orsak till tvist om arvet som skulle uppstå emellan dem. Hon ansåg också att en så stor förmögenhet som arvet efter henne utgjorde ?skulle icke befrämja utan fastmer motverka mina efterlefvande anhörigas verkliga välfärd?.
Men de anhöriga gick inte helt lottlösa, en liten summa pengar hade avsatts dels i fonder för utbildning, dels i kontanter för deras räkning.
Och hur gick det nu med Edler? I mitten av februari 1862 kom utslaget från Göta hovrätt, som upphävde dödsstraffet och ändrade rådstugurättens dom till livstids fängelse. Hovrätten kunde inte finna Edler skyldig till mord
?utan endast till dråp?. De flesta som följt målet i rådstugurätten trodde att Edler även av hovrätten skulle bli fälld till dödsstraff, men så blev det alltså inte. I en kommentar till utslaget skrev Westerwiks Weckoblad: ?Emellertid går wår publik, dess bättre, miste om det rysliga skådespelet af en halshuggning, på hwilket skådespel den redan beredt sig?.Fotnot. Tidigare artiklar ur Westerwiks Weckoblads/Västerviks-Tidningens 170-åriga historia har varit införda den 17 februari, 16 mars, 20 april, 18 maj, 15 juni, 24 augusti och 14 september.
Så jobbar vi med nyheter