Men till sist gav konstvävaren från Almvik med sig och nu hänger hennes väv "Spår" på Nationalmuseum. Att verket känns som en bebis beror på att det tog mer än två hundra timmar att skapa.
VT träffar Malou Andersson i ateljén i Hägerstensåsen i Stockholm. En källarlokal hon delar med sex andra konstnärer, de flesta målare. Här har hon sin vävstol, som just nu är tom. För närvarande är det mest broderi som gäller.
Ett par tunnelbanestationer bort, i Fruängen, har hon sin bostad, en etta på 25 kvadrat.
- Visst är det litet. Men jag vill hålla kostnaderna nere för att kunna ägna mig åt det jag vill, säger hon.
Den konstnärliga verksamheten alltså. Under uppväxten inspirerade mamma med sitt handarbete, stickade och virkade. Malou var en lugn tjej som gillade att teckna, duktig i skolan. Första sex skolåren i Almvik, sedan högstadiet i Gamleby.
När det blev dags för gymnasiet i Västervik tyckte Syo-konsulenten att det var självklart att Malou skulle söka till natur- eller samhällsprogrammen, betygen var ju bra.
- Men jag var mycket bestämd på att jag ville gå det estetiska programmet, säger hon.
Där fanns Göran Nordell, som ju gick bort alldeles för tidigt, som en uppmuntrande bildlärare. Efter gymnasiet följde konstskolor i Örebro och i Falkenberg. Inriktningen där var mot måleri och skulptur.
- Men jag började känna; "vad är det för nytta med det här", säger Malou.
Att bli fotograf var en möjlighet, hon har alltid fotat. Men det blev alltså textilkonst. Vävutbildningen på Gamleby Folkhögskola och sedan den treåriga textila hantverksutbildningen som Handarbetets Vänner (HV) har i Stockholm.
En avancerad utbildning, men inte en högskolelinje. Orsaken till det är att utbildningen har för många lärarledda timmar. Om skolan sa upp några lärare - skulle man nog strax bli godkänd som högskola...
Det är gesällprovet från HV som nu hänger på Nationalmuseum. Eleverna kan välja mellan att göra ett vanligt examensarbete, vilket de allra flesta gör, eller ett gesällprov. Den som gör ett gesällprov får inte ta någon hjälp alls. En nämnd avgör om eleven har beräknat materialåtgången rätt, om tidsberäkningen är rimlig, formgivningen möjlig och provvävningen utförd väl.
I det här fallet blev det alltså inte bara godkänt. Nationalmuseum ville köpa "Spår".
Men Malou ville ogärna skiljas från sin bebis efter mer än två hundra timmars arbete. Och tänk om museet köpte det, men sedan bara la det i en låda. Då kändes det bättre att ha väven på väggen hemma. Men var hon inte sugen på att få betalt för sitt jobb?
- Det var ju det alla sa, tänk på pengarna! Men pengar är faktiskt inte så viktiga för mig.
Efter att ha haft "Spår" hemma, och fått försäkringar om att museet verkligen skulle visa verket, var dock Malou beredd att sälja. 80 000 kronor, före skatt, fick hon. Det är en slant, men det räcker ju inte att leva på särskilt länge.
Nu arbetar Malou Andersson med städning tre dagar i veckan. Hon leder dessutom några vävkurser på Medborgarskolan. Kanske skulle hon kunna arbeta ännu mer som lärare i vävning.
- Men det tar mer energi från mitt eget skapande. Fördelen med städjobbet är att man bara kan lägga det åt sidan när det är klart.
Hon säljer en del. Får ibland beställningar från privatpersoner, det kan vara plädar och mattor. Men drömmen är förstås att kunna leva på konsten.
- Jag borde vara mer aktiv och försöka sälja, men jag har svårt för det där, säger Malou Andersson.
Ändå trivs hon med att få göra det hon vill. Har funnit sig tillrätta i Stockholm och tar del av kulturutbudet. Snart flyttar syrran till Stockholm också. Och så har Malou hittat en ny sysselsättning - dansa salsa.
- Det kan bli fem dagar i veckan, trodde aldrig att det skulle vara så kul!