I början av juni i år avslöjades övervakningsskandalen med den amerikanska myndigheten NSA och deras signalspaningsprogram Prism av den brittiska tidningen The Guardian. Folk förfasades, men det fortsatte surfas lika mycket, om inte mer, på Facebook, Google och de andra internet-jättarna som före avslöjandet.
Sedan övergick det mesta åt att följa avslöjaren Edward Snowdens resa undan USA:s långa armar. Däremot fick det hela också en annan, mer anmärkningsvärd, effekt.
En bok klättrade bara något dygn efter avslöjandet från plats 11 855 rakt in på 100 bästa-listan på boksajten Amazon. Försäljningen ska dessutom ha ökat med 7 000 procent de där dagarna i juni.
Ännu mer fascinerande blir det om man lägger till att boken skrevs redan 1948. Boken det handlar om är 1984 av George Orwell, som vi har fått begrepp som ”storebrorssamhälle” och ”nyspråk” ifrån. Det är en dystopisk framtidsskildring, oerhört läsvärd sådan dessutom, där Storebror och Partiet alltid ser dig.
Övervakningen är ständigt närvarande, och bokens huvudperson Winston Smith försöker slita sig loss från Partiets långa armar.
Kanske drog 1984:s nytillkomna läsare den här sommaren kopplingar mellan Winston Smith och Edward Snowden. Kanske såg andra kopplingen mellan Partiet och Obamas demokrater i USA.
Orwells 1984 fick, nästan i alla fall, samma effekt i Sverige 2008. Då drevs FRA-lagen (som i flera avseenden liknar Prism) igenom, en lag som kallades så väl Lag 1984 som Lex Orwell.
Visst är det rätt intressant att det amerikanska, så väl som det svenska, folket söker sig till litteratur när sådant här avslöjas? För att försöka förstå vad som håller på att hända, så är det en 54 år gammal bok som förklarar det hela bäst.
Det kan, förvisso, ha att göra med att man inte riktigt förstår tekniken i Prism och FRA. Det gör inte jag i alla fall. Däremot är tekniken i 1984 betydligt mer greppbar, där är det en hederlig kamera i teven som gäller.
Själv har jag läst Haruki Murakamis 1Q84 (Q uttalas tydligen som nio på japanska) i sommar. 1Q84 är en parallell värld till 1984, där Little people ser allt. Till skillnad från 1984:s Storebror så ser 1Q84:s Little people precis allting, det kan ändå inte kameran i Storebrors teve göra.
Kanske är det så att Little people är en sorts symbol för oss själva, och våra medmänniskor. Att 1Q84 är en värld där vi övervakar varandra. Och det är betydligt svårare att revoltera mot små människor, såna som oss, än mot en storebror. Det är ju, som bekant, lättare att slå uppåt – än inåt.
Men helst vill jag varken ha Storebror eller Little people. Förutom i bokformat då. Men vi får väl se hur 1Q84 säljer, 54 år från nu.