Lysart.
Det var så vi sade. Lysingsbadet hette aldrig Lysingsbadet när jag växte upp. Det hette Lysart och var så mycket mer än bara en badplats.
Lysart var övergångsriten för oss grabbar som bodde på rätt sida av järnvägen. På den södra sidan, alltså.
The rite of passage, heter det på engelska.
De olika viktiga steg en pojke tar för att så småningom bli man. Det var där, på Lysart, vi gjorde våra övergångsriter. Sista riten gjorde oss vuxna, men min älskade kvinna Annette, säger att jag aldrig blir vuxen. Jag är snart 54 år, pappa och morfar, men en grabb.
"Du är som en fjortonåring", säger hon ibland.
Hon är inte elak. Tvärtom. Hon skrattar när hon säger det, men jag vet att hon har rätt: jag spelar fortfarande luftgitarr när jag hör Def Leppard och jag kan riva upp himmel och jord när Arsenal förlorar. Det är inte så himla vuxet, men, hej, jag är man och män är för det mesta rätt barnsliga.
Okej, jag trodde jag blev vuxen på Lysart.
Jag klarade övergångsriterna. Passerade den sista och blev en man som var redo att ta sig an världen.
Det fanns tre steg i The Rite Of Passage Of Lysart.
Man började i Pissviken. Första badplatsen till vänster när du kommer nerför backen. Då var jag en liten parvel som hade mamma eller pappa på en filt inom synhåll från vattnet. Jag badade lite, gick upp till filten och fick saft och mammas mandelkubbar som är världshistoriens godaste mandelkubbar.
Fråga mig inte varför den kallades Pissviken. Jag tror det kan ha berott på ett rykte om utsläpp från Lucerna eller så var det helt enkelt så att vi smågrabbar gjorde vad vi skulle när vi behövde det i vattnet.
Första riten avklarad.
Nummer två. Judön.
Då var jag lite äldre. Nio-tio, kanske. Tuff. Göra saker själv. Lite i taget släppte mamma och pappa kollen. En sommar fick jag cykla från Johannesbergsvägen 6 B, förmodligen tillsammans med Crille från 6 A, utan målsmans sällskap.
Jag började bli vuxen.
Tyckte jag.
Det tuffaste man kunde göra på Judön var att dyka från bryggan, men det vågade jag bara en gång.
Sedan kom Mandomsprovet. Inte filmen, alltså. Vårt eget Mandomsprov.
Korpaholmarna. Sista riten. Badklipporna som innebar steget in i vuxenvärlden.
Jag var tonåring, fick cykla dit utan snack från föräldrar och jag var man. Trodde jag. Vuxen. Kanontuff.
Det var nog där jag upptäckte att tjejer inte hade äckliga baciller och var rätt spännande att kolla in när de låg och solade på klipporna.
Jag klarade övergångsriterna.
Nästan. För jag vågade aldrig hoppa från tian på hopptornet. En gång hoppade jag från femman. Förmodligen för att försöka imponera på någon tjej.
Jag har fortfarande mardrömmar om det där dödsföraktande hoppet.