När fiskhandeln skulle flyttas till varvet

?Med harm ha vi länge åsett de snuskigheter som utmärka våra båda torg. En minsta åtgärd från myndigheternas sida, att åstadkomma en liten smula renlighet under torgdagarna ha vi sedan långa tider väntat, men häri har man gäckats.? Så börjar en skrivelse till Västerviks stadsfullmäktige från Västerviks allmänna kvinnoklubb i april 1906. Västerviks-Tidningen som ofta rapporterade från stadsfullmäktiges förhandlingar valde denna gång att ordagrant återge motionen den 11 april.
Situationen vid Stora torget ansåg kvinnoklubben vara direkt ohållbar. ?Varje individ med hygieniska och sanitära kraf, de allra minsta sådana, måste vämjas vid den gatusmuts som under blåsiga och torra torgdagar massvis lagrar sig på torgförda livsförnödenheter, synnerligast köttvaror. Dylikt är ju i hög grad oaptitligt och framför allt hälsofarligt. Det duger ej att söka försvara sig med att tuberkulosbacillerna kunna tvättas bort eller kokas ihjäl.? Och rörande ?snuskigheterna på Fiskartorget? fanns mycket övrigt att önska. Dessutom pekade de på det missförhållandet att ?de s.k. skärgårdsborna blanda smör och köttstycken samman med fisk i korgar. Dylikt är även mycket motbjudande för köpare att åse.?

Under 1900-talets första decennium genomfördes flera åtgärder för att förbättra det sanitära tillståndet i Västervik. De missförhållanden som kvinnoklubben uppmärksammade var väl inte nya, men redan då fanns långt framskridna planer på att avhjälpa bristerna. Saluhallen i Västervik blev en av de åtgärder som genomfördes för att förbättra situationen. 1906 började man riva de gamla bodarna som stod vid Grönsakstorget för att bereda plats åt den nya saluhallen, som sedan stod klar 1911.
Redan 1906 hade vattenledningar börjat dras till stadens fastigheter. Vattentornet stod klart i början av samma år och året därpå var 95 procent av gårdarna anslutna till vattenledningen och i stort sett lika många till avloppssystemet.

Nästa åtgärd var att komma till rätta med vissa olägenheter i Fiskarhamnen. Samtidigt som bygget med saluhallen pågick uppstod nämligen diskussioner kring förhållandena där. Det gällde främst att utrymmet inte längre räckte till för den ökande fisktillförseln, samt att de sanitära förhållandena var otillfredsställande dels genom den stora mängden fiskebåtar som låg så tätt tillsammans dels det förhållandet att fiskarena rengjorde sina fisklådor i vattnet där. Främst ansågs det otjänligt för den levande fisken i sumparna.
Men ytterligare en stor olägenhet var att avloppsledningen som tömde ut huvuddelen av stadens avlopp rann ut i Fiskarhamnen alldeles i närheten av det gamla spruthuset. Redan 1907 hade avloppsledningen förlängts 15 meter för att avloppet skulle släppas ut längre ut, men många ansåg att det inte var tillräckligt.

Hälsovårdsnämnden hade kommit med flera förslag för att förbättra de hygieniska förhållandena. Rengöringen av fisklådorna skulle ske på norra sidan av stenpiren. Dessutom skulle hamnpiren förlängas 30 meter för att bereda mer utrymme åt fiskebåtarna. Och beträffande kloakledningen så ville man att den skulle förlängas fram till Lilla strömmen.
Sommaren 1911, då den här diskussionen var som mest aktuell, fördes en livlig debatt i stadsfullmäktige i frågan. Vattenledningsstyrelsen hade avstyrkt att kloakledningen skulle förlängas. Frågan om att den inre hamnen borde fyllas igen uppstod och dessutom kom ett förslag om att helt enkelt flytta hela fiskhandeln från Fiskartorget till en helt annan plats. Norra delen av Stadsbron framkastades här som ett lämpligt alternativ.
Det gick inte att enas om många punkter så i stället beslöt man att inkalla en expert i vattenhygieniska frågor, professor Almqvist från Stockholm.

I oktober 1911 lämnade han sitt utlåtande. Även om han tyckte att Fiskarhamnen hade ett bra läge med bekvämt avstånd till saluhallen och torgen, så var den utsatt för kraftigt vågsvall vid västliga vindar. Skulle hamnpiren förlängas ansåg han dessutom att vattnet visserligen skulle bli lugnare men samtidigt sämre. ?Om vattnet redan nu ger anledning till klagomål eller åtminstone till vissa farhågor så blir dessa i nämnda fall ännu mer berättigade.? Men han ansåg samtidigt att vattenströmmarna ut och in under de närliggande broarna var ?så kolossal och så beständig att enligt min mening någon egentlig fara icke skulle föreligga om nämnda förslag genomfördes?. Förslagen avsåg att förlänga piren och muddra hamnen för att skapa mer utrymme åt fiskebåtarna. Dessutom skulle avloppet från ?kloakmynningen av dessa strömningar ganska säkert bli oskadliggjort?.
Ur sanitär synpunkt ansåg han att det inte var omöjligt att utvidga hamnen på dess nuvarande plats, men tyckte ändå att ?snygghet och sundhet? aldrig skulle bli fullt tillgodosedda med nuvarande förslag. Därtill trodde han att utrymmet snart skulle bli otillräckligt.

Så professor Almqvists förslag var att flytta fiskhamnen till varvsområdet. Där var utrymmet stort, läget bekvämt för fiskebåtar från skärgården och för vidare transport till järnvägsstationen. Vågsvallet skulle inte bli störande och inga kloaker mynnade i närheten. Så utifrån hans ståndpunkt skulle det vara förmånligast att provisoriskt ordna den nuvarande fiskarhamnen för att sedan, så snart som möjligt förlägga den till varvet.
Men det fanns ingen riktigt stark vilja i staden att flytta från den traditionsrika platsen där fiskhandel alltid hade bedrivits. Så till slut enades man om att endast förlänga hamnpiren 20 meter, låta fiskarna tvätta fisklådor och dylikt på norra sidan av stenpiren samt att uppmuddra den nuvarande hamnen.Fotnot. Tidigare artiklar ur Westerwiks Weckoblads/Västerviks-Tidningens 170-åriga historia har varit införda den 17 februari, 16 mars, 20 april, 18 maj, 15 juni, 24 augusti, 14 september och 19 oktober.