När djävulen regerade Rwanda

Sen vår 1994 i Kigali, Rwanda, människor slaktas i hundratusentals, hackas till döds med machetes. När de vita lämnar landet i regnet springer de svarta tjänarna efter med paraplyer för att sedan stå kvar och se på när de vita försvinner i sina FN-skyddade bussar.
Sådana scener är svåra att glömma, och det finns flera i trefaldigt Oscarsnominerade "Hotell Rwanda".
Filmen utspelas under de månader då djävulen regerade Rwanda och resten av världen såg på. Det hutuextremistiska folkmordet på tutsier och moderata hutuer var en planerad orgie i död, surrealistisk i sin ondska.

"Hotell Rwanda" väljer att fokusera på ett litet, isolerat skeende, en person, en hjälte ur verkligheten. Det handlar om hotellchefen Paul Rusesabagina som på sitt hotell härbärgerade både hutu- och tutsiflyktingar och med stor fara för sitt eget liv räddade över tusen människor.
Rusesabagina var helt enkelt en afrikansk Schindler; hans lista var en hotelliggare och filmen om hans gärning hade kunnat bli lika gripande som just "Schindler?s list".
Men det blir den inte. Regissören Terry George saknar Spielbergs tyngd i berättandet och kompenserar alltför ofta med alltför mycket ren sentimentalitet.

George har ett skickligt öga för dramatiska detaljer och kan konsten att visa det stora i det lilla, som i scenen med paraplyerna eller när han låter kameran liksom omedvetet panorera förbi några plastleksaker i förortsträdgården samtidigt som krevaderna hörs från Kigalis centrum.
Men det sockrade och tillrättalagda tillåts gång på gång kliva fram och ta över scenen från det naket dramatiska. Det ställer sig i vägen, det frammanar irritation snarare än ilska och sorg. Synd är det. Slutligen kan vi konstatera att det går en rysning genom publiken när man hör den anonyme brittiske (?) makthavare som intervjuas i filmen: "Folkmord, njaaa", säger han, "Vi kanske kan säga att det inträffat folkmordsaktiga handlingar?" Som om manus skrivits av en socialdemokratisk utrikesminister.