När blodsbanden brister

En kväll tar jag mod till mig och tar med mig boken hem. Jag läser och läser, ömsom genom tårar, ömsom med hettande kinder och hjärtat bultande av vrede. Nästa gång jag tittar på klockan är den halv två.
Berättaren är Hanna, som träffar Peter och blir jättekär. Hon är 38 år, har två långa förhållanden bakom sig och äntligen känner hon att hon har hittat mannen i sitt liv. Lite tidigare än hon egentligen hade velat blir hon gravid.

Peter friar till henne. Kort före bröllopet börjar hon på allvar grubbla över hans aggressiva beteende, hans kontrollbehov och hans alkoholmissbruk. Ändå vill hon ge deras barn chansen att växa upp i en kärnfamilj. Gravid i femte månaden och med tårarna rinnande nedför kinderna gifter hon sig med en bakfull Peter. Två år senare tar hon sonen Lukas med sig och lämnar sin man. Då har han svikit, misshandlat och kränkt henne. Många gånger.

Sedan börjar pusslandet. Hanna vill så innerligt gärna att Lukas ska ha kontakt med sin pappa och ställer upp på Peters duperingar för att Lukas ska få träffa sin far. Ändå anklagar Peter henne gång på gång inför myndigheterna för att sabotera umgänget, vilket blir ett stort problem för Hanna i vårdnadstvisten.
Lukas är för liten för att berätta - bara arton månader när Hanna lämnar Peter - men han visar tydligt att han inte har det bra när han är hos sin pappa. Hanna reagerar och stångar sig blodig mot sociala myndigheter och barnpsyk.

Överallt möts hon av nonchalans och misstro - och fler lögner och anklagelser från Peter. Inte förrän hon får kontakt med en specialistgrupp för barn som har utsatts för sexuella övergrepp faller bitarna på plats. Då måste hon inse sanningen, hur mycket hon än önskar att den inte fanns. För så är det: Peter utsätter Lukas för sexuella övergrepp.
När blodsbanden brister är berättelsen inifrån, helt ur mammans perspektiv. Här finns hennes förtvivlan, ångest och förvirring när hennes barn inte har det bra. Här finns också hennes villkorslösa kamp för barnets trygghet; denna obevekliga styrka och detta mod som mammor besitter.

Boken är väl skriven. Språket är lättillgängligt, läsvänligt och strukturen med kapitelindelning är tydlig. Några av kapitlen är mycket korta, bara ögonblicksbilder av när Lukas berättar något för sin mamma. Att han måste dricka äcklig röd saft hos pappa, till exempel. Och att pappa kissar på honom.
Två saker tycker jag ändå hänger i luften. För det första förstår jag inte riktigt hur man kan fortsätta att vilja att ens barn har kontakt med sin pappa när pappan inte bryr sig om barnet och aldrig har gjort det, en pappa som är aggressiv, alkoholiserad och misshandlar en själv. Hanna drömmer på något sätt fortfarande om Kärnfamiljen, och verkar in i det sista - fram till dess att övergreppen uppdagas - oförmögen att se att Peter aldrig kommer att passa in i någon kärnfamilj. Hon nämner sin egen saknad och längtan efter sin pappa - kanske är det denna som spökar? Jag tror att det hade varit lättare att förstå om Hannas tankar omkring detta hade fått ta lite större plats i boken.

För det andra kan jag inte begripa varför myndigheterna inte inser att Peter inte har något jobb, utan lever på socialbidrag i hans och Hannas villa - och varför Hanna inte uppmärksammar dem på det. Det hade varit viktigt i flera sammanhang. Kanske orkade hon inte, men det är i alla fall inte särskilt logiskt.
När blodsbanden brister är inte bara en lättläst bok om ett svårt ämne. Den är också ett viktigt bidrag i samhällsdebatten. Den visar på kvinnors och barns rättslöshet i Sverige i dag. Det är upprörande, fruktansvärt, ohyggligt. Så här får det inte vara. Så här är det ändå, och det måste vi göra något åt. Nu!
Tack, "Hanna Svensson", för ditt mod att skriva det här. Och "Lukas", om du någon gång läser detta: Jag vet inte vad jag ska säga till dig. Bara att du är jättemodig som sade ifrån och stod på dig när du inte ville träffa din pappa. Mitt mammahjärta blöder för dig och för alla andra barn som utsätts för övergrepp och svek.