När barnen har flyttat hemifrån

"Knappt har jag lärt mig vispa välling i sömnen förrän barnen hade blivit vuxna och vill bjuda på middag" skriver Lena Katarina Swanberg i sin personliga bok Det tomma boet om livet efter barnen, efter att de flyttat hemifrån.
Hon vet hur det är. Och hur det inte är.
Hon skriver utifrån sina egna erfarenheter, med fyra nu vuxna barn. Det är både lättsamt och allvarligt på samma gång, en slags vardagsfilosoferande som ibland känns lite väl pratigt, ibland bara klokt och träffande.

Här kan vi läsa om den ibland svåra övergången från att vara en beskyddande föräldrar till sina mindre barn till att vara en förälder som knuffar ut dem ur boet milt men bestämt, som inte längre behöver bry sig om vantarna är med utan ser barnet som vuxen.
En svår process, som blivit ännu svårare i vår tid.
Lena Katarina Swanberg är journalist och författare, fyrtiotalist och befinner sig i en situation som hon delar med väldigt många andra: utflyttade barn och i väntan på barnbarnen, och med ett eget liv med både arbete och mycket annat.
Fyrtiotalisterna är den första generationen av väldigt mycket i vårt moderna samhälle, och kanske den första föräldragenerationen som ger ord åt sig själv i just denna situation. Säkert kommer det snart fler böcker i samma ämne.
Det är också mycket resonerande och reflekterande över tidens gång och den egna rollen som barn till gamla föräldrar, tidsperioder som ofta sammanfaller. Och hela tiden hamnar man i kläm mellan olika krav, precis som när barnen var små och man bara levde på. Då fanns ingen tid för eftertanke.
Igenkännande läser jag om småbarnstiden: "Självklart vet jag inte vad jag gjorde under de där åren, fråga mig inte, jag höll bara på."
Så var det ju.