Mystifierad poesi

I vårens diktsamling tilltalar Ingela Strandberg Henry David Thoreau vars bok om en tids skogsliv i Walden är en av litteraturens verkliga klassiker. Jag förmodar att det är densamme Thoreau som hon vänder sig till. Bäste Herr Thoreau är i alla fall titeln på samlingen tillika somliga av dikternas inledningsfras.
Bäste Herr Thoreau, ugglorna
har varit här igen. Förtala inte
ugglornas sång. De vill bara varna
mig. De säger att min
ensamhet är hotad och att jag snart
inte kan gå ut på vägen utan att möta någon.
Landskapet är en förgiftad råtta
som drar sig undan för att dö
när jag försöker hjälpa den.
Fåglarna, Herr Thoreau,
vilar sig i de döda. Ingela Strandberg är en förfaren poet men det är samma skicklighet som vållar problem tycker jag. Gåtfullhet kan vara en styrka i lyriken. Läsaren får av något ogripbart hjälpa till med att suggerera fram bilden av en verklighet som föds under mötet med orden. Om det är ekologiskt färgad dikt som här överräcks anser jag att en eller flera länkar i mötet mellan texten och läsaren emellanåt saknas. Det dystopiska anslaget bidrar också till en svårhanterad pedagogik i uppgiften att nå in i diktens landskap. Fåglar kan beskrivas som symboler för åtskilligt i en tillvaro som sargas av allsköns destruktivitet. Så har också skett i olika sammanhang. Men när fåglarna "vilar sig i de döda" framstår landskapet som mörklagt och att hoppet är ute. En obarmhärtighet vid sidan om det några varv för skruvade poetiska språket gör att jag lämnas utanför samtalet mellan Strandberg och Thoreau.