Ansiktet skrynklas ihop i en oundviklig grimas. Munnen gapar, stöter ut något obegripligt ljud och formar sedan ordet ”daddy”. Staplande steg. Det är ofattbart. Hon kan inte tro sina ögon. Pappa har kommit hem från kriget. De har inte träffats på så länge och nu… äntligen. Klimax uppnås när de precis når varandra i en kram. Från en fluktande Youtubeanvändare sipprar en ensam tår fram ur ögonvrån. Tåren Alena.
Klippet på datorn är filmat med en skakig mobilkamera. Det är på riktigt, alltså. Det avlöses av ett nytt klipp på samma tema. Och sedan ett till. Och ett till. Någon har samlat alla dessa klipp till en liten film. Inget öga ska gå torrt. Nu ska vi frossa i andras känslor. Gotta oss. Fenomenet kallas tydligen för känsloporr, fick jag just veta. Att ha ett namn på känslofrosseriet gör det mer påtagligt att det faktiskt är ett fenomen. Eller en slags fetisch kanske, utan sexuell koppling. Mina känslor börjar svalla. Det börjar som en oro i magen som sedan tar sig upp i halsen. Jag sväljer men gråten hittar ändå sin väg ut. Jag ger efter och låter det hända. Tårar i plural.
Och jag skäms en smula. Känner att det är lite äckligt faktiskt. Min känslofetisch får dessutom extra krut av en stor och hormonproducerande gravidmage. Men det känns så bra när den lilla flickan och pappan möts i kramen. Jag kan inte låta bli att titta och ryckas med. Frossa. Det är lite mysigt att få gråta. Det känns bra när ögonen fylls upp av tårar som stiligt rullar nedför kinderna. Det är så fint, så lyckligt och så rörande.
Men när man väl har släppt på hämningarna och låtit sentimentaliteten få ta över så finns ingen hejd. Kranen har öppnats och känslorna flödar fritt. Det som började så oskyldigt med tåren Alena har utvecklats till hulkande gråtattacker och mängder av snor.
Om man nu skulle ha problem med att få känslospärren att riktigt lossna kan man söka på ”Christian the lion”.
Det här är känsloporr på hög nivå som handlar om lejonungen Christian. Han hittades i en Harrods-butik i London i slutet av 60-talet av två australiensare, John Rendall och Ace Berg. De köpte Chirstian, levde med honom tills han en dag blev för stor och tog honom då tillbaka till det vilda Afrika.
När australiensarna ett år senare ville besöka Christian fick de höra att det skulle vara omöjligt då Christian numera var helt vild och inte skulle känna igen dem. Trots detta sökte de upp Christian och hans flock...
Nu kan det vara läge att ta fram näsdukarna. När lejonet lyckligt skuttar fram i slowmotion mot sina forna ägare, samtidigt som Whitney Houston vrålar "I will always love you", är det nästan omöjligt att hålla tillbaka. En rödögd, hormonstinn känslogam myser och hulkar framför datorn.