Mycket förblir otillgängligt

Niclas Nilsson, född 1971, är en förfaren debutant. Samlingen Patriarkat föregås av översättningsarbeten. De två samtida och stilbildande amerikanska poeterna Michael Palmers och Lyn Hejinians poesi har klätts i svenska kläder av Nilsson.
Patriarkat presenteras som en både känslig och originell samling. Dikterna påstås vidare av förlaget vara vackra och samtidigt obehagliga, visar på poesins möjligheter och omöjligheter. Som om detta inte är nog berättas att dikterna bär på en svärta och en humor, allt i syfte att avslöja "ett system skapat av det patriarkaliska samhället".

Bra att få veta! För om allt detta uppfattar jag väldigt lite. Däremot registrerar jag som ofta annars också i diktsamlingar där poeten litar på språket och sina redskap att arrangera orden, att texten breder ut sig i flera dimensioner. I sviter och underavdelningar delar känslor och rum, tider och språkarrangemang, möter det nilssonska personliga som tillåter läsaren tillträde. Författare och läsare delar erfarenheter. Att så kan ske beror paradoxalt på att inget "begripligt" står i vägen. I den avslutande sviten Niclas Nilsson står: Detta säger hon/Ger upp/Eller lyckas/I skuggan/I skuggan/I skuggan av andra tankar/Andra tankar på att vara någonstans/Insisterar hon övergivet på, med långa knackningar/Ride the lightning/Från gård till gåta/
Ge upp
Eller lyckas ge upp
Samma vecka brinner
Statyn Undertecknat
Pysco Slut

Intryck sätts på glid. Fraser kasar runt. För läsaren blir det mindre viktigt att förstå, mer då att bara befinna sig i texten; andas, som är poesin luft. Träffas av elektriska stötar. Ta skydd, bejaka, uppröras. "&Tänkande att tänkande och. Och som vet om rummet som händelser. Och och som ögonblick. Som ögonblick sysslar. Med som kortare och. Här eller där som/och. I tungan finns bara skillnader./Svårigheten att och känna samtidigt&"
Det svårbegripliga i tillvaron apostroferas inledningsvis: Life is too fucked up for words. Vägledningen till trots känner jag mig utanför. Mycket förblir otillgängligt, vilket är fallet med mycken samtida lyrik. Men vem har å andra sidan bestämt att avancerade kulturella uttryck, konst, musik, dans, lyrik, ska uppfattas som finns ett facit i slutet av häftet? Världen, dess strukturer, är svårt för orden att hålla i händerna.