Mycket är brokigt men det mesta är ljust

Kärleken till tingen och det omkringliggande är påtagligt i Lars Lundkvists dikter. Så har det varit från debuten till den i vår utkomna boken Gömslen. I en dikt skriver han om en kanonkula som ligger i en träskål. Sådana arrangemang var inte ovanliga i hemmen fordomdags. Senapskornen maldes genom att låta kulan rulla i bunken. Till jul och till midsommar. Dikten formligen doftar nymald senap. Men vi förs också till slaget vid Lund 1676 (kulan hittades på platsen där slaget utspelades) och de blommor som numera växer över fältet där soldaterna stupade. En typisk Lundkvistdikt kan man säga. Han är mästare på att av det till synes enkla framkalla bilder som skär genom tiden och rummet. Det taktila, dofterna, de många rika associationerna framkallas i några vändningar.Lundkvist debuterade 1950. Gömslen är hans nittonde samling. Inför slutet låter han en häst uttrycka tankarna om det förestående: "Nu går solen ner
bakom ett moln.
I dalen
pinglar en klocka.
Under en silvergran
står en svart häst
och drömmer om
Döden."Med anledning av åttioårsdagen och de många dikterna som inte alltid skildrar ett liv i dur, men för den skull aldrig saknar stråk av mänsklig värme, skriver han:"Åttio år i livet,
sextio år med pennan.
Mycket är brokigt,
men det mesta ljust." I en tid när lyrik inte alltid är så åtkomlig (såvida den inte är harmlös vill säga) kan läsning av Lars Lundkvist poesi rekommenderas. Dikten är stark och blandar det söta och salta i tillvaron. De arkaiserande inslagen finns där men det är tveklöst idag som dikten skrivs.