I helgen tar mängder av lucior ton i glatt julbudskap. Musik hör julen till, på samma sätt som julgranar och julklappar som hade gjort de tre vise männen gröna av avund. Men det där glada julbudskapet, det frodas inte överallt. I veckan listade Storbritanniens tonsättarförbund vilka jullåtar som spelats mest de senaste fem åren. Whams! Last Christmas toppar listan tätt följd av Band Aid’s Do they know it’s christmas och Pougues Fairytale of New York. Den uppenbara kopplingen mellan låtarna är 80-talet. Den nästan lika uppenbara likheten är misären. Nästan från första ton är det eländeselände. En snörvlande George Michael har givit bort sitt hjärta till en tjej som kommer att byta till sig något helt annat på mellandagsrean. Pougues fyllefrontman Shane MacGowan blir rejält avsnäst av Kristy McColl med orden "Happy Christmas your arse, I pray God it’s our last " i sagan om New York. Världsräddaren Geldoff konstaterar att det finns de som firar en jul "where the only water flowing is the bitter sting of tears" och att vi ska vara glada att det är dem och inte vi... Joråsåattehh... God jul Storbritannien?!Men det är inte bara i England som tragisk julmusik frodas. Just D:s Jul igen målar år efter år upp bilden av den "kollektiva nojan" som breder ut sig i slutet av december. Ramones’ Merry christmas (I don’t wanna fight tonight) har förvisso ett fredligt budskap, men misären är allestädes närvarande ändå. Och kom igen nu, den rödnästa renen som blir mobbad av de andra renarna - hur glatt är egentligen det?! Jag vet inte varför popjulen verkar ha fokus på misär snarare än kärlek. Kanske för att Pougues julelände är mer realistisk än Carolas hänfört tonartshöjda O helga natt eller en småpsykotisk slädtur med bjällror ringande i öronen. För visst är det så att den kantstötta julen är minst lika vanlig som den gnistrande Disneyjulen. Jag slänger som vanligt Tom Waits’ A christmascard from a hooker in Minneapolis i skivspelaren och konstaterar att det snart är jul. Varken mer eller mindre.
