Musikaliskt hälsobesked

Det finns en klassisk replik när ledaren för sommarkursen Stråkspelande ungdom på Gamleby Folkhögskola hälsar publiken välkommen och börjar berättar vad som ska hända. Mozart står ju alltid på programmet, och ledaren säger högst försynt att det är ganska svårt att spela Mozart. Då ropar hela ensemblen, alla kursdeltagarna att det är ännu svårare att låta bli. Och så är stämningen knuten!

Den legendariske ledaren under de tretton år kursen hållits här i Gamleby, Georg Övermyr, har med detta år lämnat över ansvaret till Torbjörn Westman, violinist i Camerata Nordica men också verksam inom utvecklingen av länets ungdomsmusik. Ny är han inte heller i det här sammanhanget. Det är sjätte året han är med, som lärare.
En annan lärare, som varit med ännu längre, först som elev, sedan som hjälpreda och numera som cellolärare, är Johannes Bergion, med fasta rötter i trakten. Ny för i år är ännu en Camerata-violinist, Per Drougge - här mest för violaundervisning.
Georg Övermyr sade att han var trygg och såg ut att verkligen mena det. Inte så att han höll sig borta från kursen det här året heller. De tre nämnda lärarnas tacksamhet över hans stöd formligen lyste. Det är tack vare Georg som kursen över huvud taget finns!

Musikaliskt hälsotecken - vad menar jag med det då?
Jo, som det ser ut i musikvärlden är det många som undrar om det klassiska överlever, om inte allting drar åt elgitarr, trummor och tufft blås. Så är det inte. Här har 22 tonåringar kämpat glatt en hel vecka med äkta stråkmusik. Och ingen ville åka hem när kursen tog slut denna lördag.

Talanger från hela Sverige är välkomna. Har man då, som jag, fötterna i Tjustbygden, kan man undra varför det är så tomt på deltagare från Västervik och övriga Tjustbygden? När kurserna kom igång i början av 90-talet var det tvärtom.
Det här året dominerade Norrköping. Hälften av deltagarna kom därifrån. Närmare grannar var Oskarshamn och Berga.

Är det då bara klassiskt de får spela? Knappast. Avslutningskonsertens inledning blev ett perfekt exempel på musikalisk mångfald. För många år sedan var Torbjörn Westman med på en liknande kurs, som elev. Då spelade man Sven-Eric Johanssons "Spelmanssymfoni för stråkar". Den är ett som ett cirkusnummer i tonakrobatik, ett äventyr för alla instrument, alla stämmor. För att klara det måste man mitt i dråpligheterna, ändå vara koncentrerad, alltså allvarlig. Lätt är det sannerligen inte. Men roligt!

Avslutningskonserterna, såväl i år som tidigare, delas upp i orkesterspel med samtliga elever och gruppspel som stråkkvartetter och andra kombinationer. I stråkkvartetterna ingår ju inte kontrabas, men årets två basister, Maria Malmqvist och Henrietta Olsson, båda från Norrköping, fick flera tillfällen att så att säga ge sig till känna.
"Dansmusik" av den österrikiske 1500-talstonsättaren Paul Peuerl. En sonatsats av Johann Friedrich Fasch, verksam på 1700-talet, en stråkkvartett-sats av Carl Friedrich Abel, lika tysk, lika mycket 1700-tal, en liknande stråkkvartettsats av svensken Johan Wikmansson, även han från 1700-talet. Och så naturligtvis lite Haydn och mer av Mozart.

Lite udda var ändå det arrangemang för swingtrio som den amerikanske musikprofessorn Teddy Bor gjort av Bachs Dubbelkonsert. Den satte fart på spelhumöret hos violinisterna Gabriella Witwicki Carlsson och Vendela Eriksson samt kontrabasisten Maria Malmqvist.
Konsertens sista nummer blev Soren Aslamazyans Variationer över ett tema av Paganini. Stycket är en formidabel kraftsamling för alla instrument. Extra tacksam i sammanhang som detta för att alla instrument har så klara, så personliga roller.

Så gick alla, eleverna, tillresta föräldrar och syskon och andra intresserade till en avslutande måltid med glädjeminnen, avskedstårar och "vi ses igen" efter en intensiv vecka.
Kommer kursen att fortsätta? Självklart. Det är många som stöder den. Ingvar Bosslers stiftelse, Folkhögskolan, Länsmusiken, Kultur & Fritid, Tjustbanken och det lokala företaget Akzo Nobel. Annars hade det varit svårt.