Musikaliska löften i Lofta

?Konsert med änglaljud? kallade Lofta kyrka upptakten till sin serie Höstmusik, och det låter ju löftesrikt. Allt hände i lördags eftermiddag. Direkt efter konserten stuvade alla deltagarna in sig i buss och bilar och drog till Norberg i Västmanland.
På söndagsmiddagen genomfördes samma program där som i Lofta, med en skillnad. I Lofta kyrka var Norbergsledaren Olle Långström orgelsolist. I Norberg var det Olles kollega i Lofta, Aron Nilssons tur att solospela.

Förutom de två nämnda ledarna medverkade femtiofem sångare och instrumentalister. De i stråkensemblen, Norra Västmanlands Orkesterförening, kom naturligtvis därifrån. Av de närmare fyrtio sångarna tillhörde ungefär hälften Gamleby Vokalensemble. Någon ?lokalensemble? kan man inte tala om. Rösterna lockar Aron Nilsson till sig från de mest skilda väderstreck.

Andra hälften kom från Kyrkokören i Norberg. Så stod det i programbladet. I Kyrkoguidens annons nämndes också Kraftwärket och Ceciliakören, båda från Bergslagen. Kraftwärket är en manskör. I den andra sjunger bara damer. Med uppgifterna ligger det nog till så att flera av sångarna även är med där. Sångfria dagar måste man ju skydda sig mot.

Musiken då? Det är klart, här i Tjust är vi bortskämda med stråkkonstnärer. Camerata Nordicas klass är så hög att vi frestas att jämföra allt annat med den. De gästande stråkförarna är inte professionella på samma sätt. Där finns musiklärare, försigkomna musikstuderande och vad man kanske kan kalla vardagsveteraner.
Med tanke på detta lät det ändå riktigt bra. Olle Långström är en dirigent som vet vad han vill och inte ger sig förrän han når dit. Den nämnda orkesterföreningen låg i bergslagsk vinterdvala när Olle för några år sen flyttade från Stockholm till Norberg och blev församlingens organist. Han väckte föreningen till nytt liv.

Olle Långström inledde programmet från orgelläktaren med en mäktig men också originell svit av Johann Pachelbel, elegant omhändertagen.
Vi fick njuta en gång till av hans orgelspel, genom finalsatsen i Gunno Söderstens ?Den himmelska lovsången?. Där fick han sannerligen orgeln att visa vilket sting som piporna gömmer.

Även Stråkensemblen fick visa sin färdighet, i Peter Warlocks ?Capriol?. Ordet betyder närmast krumsprång, och titeln är välvald. De fem korta satserna visar upp en rad festliga skutt fram till ett avslutande, lite fränt atonalt utbrott.

Den stora kören skulle också få visa fram sina talanger i ett eget nummer. Det blev tre mycket kyrkliga motetter av Anton Bruckner, och då tog Aron Nilsson över dirigentskapet. Att han njöt av tillgången på alla dessa röster, både varsamma och laddat kraftfulla, det märktes.

Till sist konsertens huvudnummer, Otto Olssons storslagna, Te Deum, ett av den ursvenska kyrkomusikens allra främsta verk. Det är skrivet för kör, orgel, harpa och stråkorkester och fick en så samlad gestaltning att ens eget hjärta sjöng med i glädjeropen och bönen om välsignelse.
När Otto Olsson stillar musiken inför sitt vidunderliga, sitt åttastämmiga Miserere, känns denna längtan efter förbarmande som något hela världen idag skulle behöva samla sig till.