Musikalisk världspremiär på museet
Före konserten. En sista genomgång av partituret innan det var dags för Tigran Mansuryans att sätta sig bland publiken och för Levon Chilingirian (till höger) att byta till konsertkostymen, komma in i Museets konsthall och mötas av varma välkomstapplåder.
Foto:
Tre tonsättare ingick i söndagskonserten på museet. Franz Schubert, Johannes Brahms och Tigran Mansuryan. En av dem var dessutom på plats. Gissa vem!
Naturligtvis var det Mansuryan. Men programfoldern fick mig att rycka till. Brahms föddes 1833 och dog 1987 stod det där, alltså för bara 20 år sen, 154 år ung.
Nåja, det där med internationella händelser då. Vi fick också nästan vara med om en världspremiär - nästan. Att jag skriver nästan beror på att västervikskonserten var den andra på Cameratas aktuella turné. Urpremiären kom kvällen innan i Algutsrums kyrka på Öland.
Tigran Mansuryan, 68 i år, är armenier. Det är även Levon Chilingirian, detta trots att Tigran är född i Beirut och Levon på Cypern. Men båda är uppvuxna i Armeniens huvudstad Jerevan där de även fått sin grundutbildning inom musiken.
Tigran Mansuryans bidrag till den här konsertturnén är en konsert för violin och stråkar. Den är ett så kallat beställningverk, och den som formulerat uppdraget är Levon Chilingirian.
Hur sköna verk konserten i stort än innehöll för övrigt knöts den avgörande nyfikenheten till Mansuryans verk, så det tänker jag återkomma till. Och för att vara en konsert denna stormkväll då det inte gick att promenera förbi Slottsholmen för störtvågornas skull så trotsade imponerande många att ta sig till museet. En eloge också till Camerata Nordica! Bussresan från Oskarshamn var besvärande vinglig i stormen.
Konserten inleddes med Schuberts åttonde stråkkvartett, den i B-dur. Han var bara 17 år när han skrev den, och det kanske bländar. Men då ska man tänka på siffran 8. Han hade alltså hunnit komponera sju andra stråkkvartetter innan! Det har ofta sagts att han "lånat" teman från tidigare mästare, men så känns det inte, i varje fall inte för mig. Kvartetten är en självständig pärla, här i orkesterformat. Och sista satsen, prestot, är så tekniskt avancerad att bara ensembler på Cameratas nivå går i land med den.
Konsertens final blev Brahms "Stråkkvintett nr 1 i F-dur". även den i orkesterform. Det ovanliga med den här "kvintetten" är att altfiolstämman byggts ut till två och att kontrabasisten talar samma språk som cellisterna, bara med lite lägre röst. Det är ett ädelt stycke Brahms, och underbart spelat.
Nu till Tigran Mansuryans "Konsert för violin och stråkar".
Violinsolisten var Levon Chilingirian. Allting börjar som en stilla tonlyrik med rum för våra egna ord och tankar. Satserna är fyra och hänger ihop med Mansuryans tilläggstitel, på svenska "Fyra allvarsamma sånger".
Den första känns ofta som ett samtal mellan violinen och violan, melodiska samtal om molnen (obs inte de som fräste förbi museet den kvällen utan sommarmoln!)
I andra satsen griper andra makter in och så att säga tar ton.
Violinen har långa solon som ibland känns som predikningar om livets skönhet. Och denna viljan att berätta, att ha något viktigt på hjärtat, den kommer åtyer gång på gång och manar till tysthet omkring sig.
Mansuryan-Konserten är helt enkelt ett finstilt, mättat mästerverk. Och framfört så att Tigran Mansuryans tack till orkestern efteråt verkligen kändes uppriktig.
Vad jag hoppas är att Camerata Nordica får chans att spela in detta! Museet som inspelningsplats kan vara något att tänka på. Akustiken är utsökt. Det tyckte även Levon Chilingirian.
Så jobbar vi med nyheter