Musikalisk salong med Eva Pierrou

Pianofingrar, långa och elegant slanka. Sådana förknippar man gärna med de stora konstnärerna på detta ädla instrument. Men spelar man amerikanen Henry Cowell är det bättre att ha styva underarmar, kraftiga handflator och knytnävar. Hur det går till att spela den pianomusiken demonstrerade Eva Pierrou i Erneborgs Bosslerrum i Gamleby på lördagseftermiddagen.

Eva Pierrou är ju tillbaka i Västervik, både som pianokonstnär, pedagog och arrangör av kammarmusik genom föreningen con amore.
Men någon riktig, egen konsert har hon inte gett på två år. Ett armbrott har legat emellan. På en afton i Tingshuset kring Tomas Tranströmers lyrik spelade hon för en tid sen i alla fall några stycken skrivna för enbart vänster hand. Den var vad hon förmådde då, ungefär som den strokedrabbade lyrikern Tranströmer.

Men nu är armen och därmed även höger hand så återställd att det kändes dags att ställa upp för en "Musikalisk salong". I Bosslerrummet är det elva år sedan hon sist spelade. Det trivsamma rummet är en mycket speciell miljö.
I Gamleby levde fyra syskon Bossler. Två, Ingvar och Hilding, saknade båda arvingar och lämnade efter sig donationer som förvandlades till stiftelser. Rummet på Erneborg hänger ihop med Ingvar, även om några målningar av bildkonstnären Hilding pryder väggarna. Själv studerade Ingvar violin i Stockholm men en muskelsjukdom tvingade honom att övergå till annat.
Det blev inte minst skulptur och tenngjuteri. Men musiken låg så fast i hans hjärta att idén om ett musikrum fanns med i hans testamente. Inte som krav visserligen. Men som idé. Och sedan Ingvars död 1968 har stiftelsen säkert ordnat ett fyrtiotal trivsamma musikstunder där. Lördagens var årets första.

Allt detta berättade stiftelsens Georg Övermyr innan Eva Pierrou gjorde entré för en mycket omväxlande demonstration av sin konst.
Inslaget med Henry Cowells massiva cluster-ackord kom långt inne i programmet. Cowells nytänkande gjorde till exempel Béla Bartók så fascinerad att han finkänsligt bad att få utnyttja Cowells "uppfinning" i sin egen tonsättarverksamhet. Flera i publiken reste sig för att riktigt se hur Eva Pierrou bar sig åt vid flygeln.

Programmet började med Preludier, av mästare som Chopin och Bach men också av Sjostakovits "kronprins", ryssen Rodion Schedrin (som väl fortfarande lever?). En humoristisk upptakt jämfört med Chopins allvarliga och Bachs energiska tongångar.
Karaktärsstycken är en genre som gav Eva Pierrou perfekta tillfällen att visa sin nyansrikedom, alltså förmågan att gestalta högst olika musikaliska temperament. Hennes exempel inom den konsertdelen rörde sig mellan Schumann, Mendelssohn och Liszt, alla födda omkring 1810 men - trots ett ganska romantiskt centrum - med mycket olika sinnen.

Vi är nog flera som har efterlyst amerikansk musik i Eva Pierrous repertoar. Hon arbetade ändå där i över trettio år och naturligtvis borde det ha satt spår. Nu fick vi en intressant bukett. Först med Aaron Copland, i Amerika lite av vad Peterson-Berger är hos oss - fast med ett annat språk. Så Roger Ermili, sydamerikansk invandrare med mycket, liksom de övriga amerikanarna, av folkmusik i bakgrunden. Den äldste av dem var brasilianaren Heitor Villa Lobos vars "Kasper-docka" Eva Pierrou lyfte med virtuost lättsam teknik.

Mot konsertens slut återvände Eva Pierrou till den klassiska romantiken, koncentrerad till Chopin genom en Nocturne, en av hans tidigaste Mazurkor och som final den mullrande, intensiva c-moll-Etyden, hans tolfte av alla 24 Chopin hann komponera under sitt liv.
Ett extranummer trollade Georg Övermyr fram. Åter ett Chopin-preludium, ja så kort att det inte ens fått ett eget namn. Men vackert är det. Och glädje sprider det, särskilt i händerna på en så stilsäker pianist som Eva Pierrou.