Musikalisk kvinnokraft

I dag är det inte riktigt så. Flera kvinnliga kontrabasister tar sig ton, även i våra trakter. Tänk bara på Louise Holmer i Abalone Dots. Och Barbro Lennstam i Camerata Nordica. Men att någon kan få detta fascinerande, knappast lättbehärskade instrument att låta som fredagskvällens solist fick till det i Tingshuset, det blev en upplevelse. Allt detta hände på kammarmusikföreningen con amores konsert. Publiken fick verkligen skärpa hörseln och närvaron till det som skedde. Artisterna var systrarna Maria och Madeleine Johansson, med rötter i Söderköping. Maria, den äldsta av de två, är hon som spelar kontrabas. Madeleine ackompanjerade henne på föreningens flygel. Men egentligen är Madeleine cellist. Och cello var även Marias första instrument innan hon blev så tagen av kontrabasens resurser att hon bestämde sig för att försöka tämja den vilden. Man undrar frågar sig naturligtvis hur bakgrunden till att de båda blev yrkesmusiker såg ut. Jodå, helt naturlig. Deras far, fiolläraren, öppnade dörren för de två till musiken mycket, mycket tidigt. Besöket i Västervik var mest en tillfällig utflykt från deras musikvardagsliv Stockholm. I programmet stod att Maria "har varit" anställd i Radiosymfonikerna. Det är hon även nu, som kontrabasisternas stämledare. Den positionen når man inte hur som helst. Västervikskonserten inleddes med ett Preludium och Intermezzo, specialkomponerade för kontrabas av ryssen Reinhold Glière för hundra år sedan. Den gången dedicerade till en av världens mest berömda basvirtuoser, Serge Koussevitzky, inför en tävling som han vann. Hade Maria kunnat delta då vet man inte hur det hade gått. Hon är ett fenomen. Den tekniska balans hon behärskar bländar! Så värst många specialkompositioner för kontrabas finns det väl inte. Men Maria och Madeleine hade flera med i sitt variationsrika program. Ett praktexempel får bli finske Teppo Hauta-Ahos "Cadenza", faktiskt lika känd, i varje fall hemma i Finland, som jazzmusiker. Men "Cadenza" komponerade han till sin egen examenskonsert på Sibeliusakademien. Han är inte ens 70 år - alltså ytterst ung bland kvällens kompositörer där det var länge sedan någon annan ens var kvar i livet. Mina andra, lika angelägna musikexempel, är tre stycken av italienaren Giovanni Bottesini som dog för 120 år sedan. Även han var kontrabasmästare och resten världen runt med sitt åbäkiga instrument. Till Stockholm kom han 1877. Hans genomgående ambition var att bevisa vilket förnämligt soloinstrument kontrabasen var. I går kväll log han nog förnöjd i sin grav när han hörde hur briljant Maria Johansson väckte upp hans tankar. Först ett Mendelssohn-inspirerat "Allegro". Och efter det andra, inte så lite humoristiska "Nel cor più ..." även ett Bottesini som extranummer, hans fulländat vilsamma "Elegia", lika fulländat tolkat av de två unga konstnärerna, Maria och Madeleine Johansson.