Musikalisk konståkning på Gränsö slott

Men det var inte Mozarts egna tonsättningar. Svitens skapare är Beethoven - kanske fick han behov att koppla av från sitt eget allvar. Saxofonisten Carl-Henrik kom nu inte ensam. På programbladet stod att han ackompanjerades av Terés Löf. Att hon var där är sant, men inte att hon ackompanjerade. Hon var lika mycket solist som Carl-Henrik. Under hans växande utveckling till en av Sverige stora saxofonkonstnärer har han hunnit spela tillsammans med flera pianister, och visst har det låtit fint. Men Terés Löf och Carl-Henrik Fernandi får till något extra. Inte bara det högt professionella förenar dem. Mitt i vilket allvar som helst delar de båda på en artistisk äventyrslusta. Där finns lyft som inte är alldeles vanliga. Men opera och saxofon? Hur får man ihop det? Carl-Henrik svarar gärna: man kommer riktigt nära den mänskliga rösten med en saxofon. Hans instrument är alt- och sopransax. Ett annat instrument som ligger nära mänskliga röster är cellon. Beethovens nämnda "Tolv Variationer över ett tema ur Mozarts Trollflöjten är ursprungligen komponerade just för cello och piano. Men altsax och piano gör det inte mindre spånnande. Carl-Henrik behärskar också mycket av akrobatik i sitt spel, och den konsten krävs här. I ett par andra av konsertens inslag är det själva tonen det handlar om. Då tänker jag på två älskade Händel-arior Hans "Ombra mai fù" till exempel gör väl att många ryser av rent välbehag.. Men alltså som vanligt: komponerat för mänsklig röst, och här tolkat via altsax och flygel. Något riktigt begrepp över vad som är originalskrivet för saxofon i den här konserten, det har jag inte. Och Francois Bornes "Fantasie brillante" över Carmen-teman är komponerad för flöjt. Men den teknik som Carl-Henrik och Terés breder ut här, den gör att man häpnar. Finns det någon musik som har fascinerat andra tonsättare mer än Mozarts Trollflöjten? Beethoven har jag nämnt. I konsertens andra del var Trollflöjten där igen, i en Fantasiesvit av Pablo de Sarasate. Då fick Carl-Henrik bevisa vilka konstnärliga höjder man kan nå med en sopransax. Det känns ofta som ett slags instrumentell konståkning. Den senaste tiden har det varit tätt mellan Carl-Henrik Fernandis besök här hemma. För precis en månad sen fick han årets Kulturstipendium på Tjustgalan. Då spelade han - som tack - Bizets vackra "Arlesienne-svit nr 2". Nu fick Gränsöpubliken höra densamma, som extranummer. Den här gången dessutom till Terés Löfs läckra ackompanjemang.

Musikalisk konståkning på Gränsö slott

Söndagskonserten på Gränsö slott hade rubriken "Saxofonen på Operan". Så det kändes helt naturligt när Carl-Henrik Fernandi gjorde entré som Trollflöjtskrumeluren Papageno och drog igång en tolv variationer rik svit på ett tema ur den operan.