Musik som lyser upp nattmörkret

Hur känd från kvällspress och TV måste en orkester vara för att folk ska komma och lyssna? Jag kunde inte låta bli att undra igår kväll då Camerata Nordica besökte Västervik och gav en konsert, så stark att den lilla publiken (50 pers) nästan vägrade att släppa musikanterna ifrån sig. Men dessa hade bråttom. Direkt efter konserten skulle deras buss fortsätta till Stockholm för en mycket speciell konsert, nu ikväll.

Där skulle ett enda stycke spelas, söndagskonsertens huvudverk, Verklärte Nacht, komponerat 1899 av österrikaren Arnold Schönberg. Moderna Museet i Stockholm är platsen. Och sammanhanget är den internationella kongressen "The New Europé- and Cultural Landscape and the Jewish Experience". Kongressen innehåll i övrigt känner jag inte. Men Schönbergs judiska härkomst ligger naturligtvis bakom kongressens inbjudan till Camerata Nordica.

Arnold Schönberg var bara 25 år när han skrev Verklärte Nacht, byggd på en dikt av landsmannen Richard Dehmel (som egentligen var mer tonsättare än diktare). Att finna rätt svensk översättning av titeln är svårt, tycker jag. Det handlar om en natt då två människor kommer till klarhet om varandra i en - särskilt för hundra år sedan - svår situation. Hon har blivit med barn av en "olyckshändelse" och är alltså syndig. Men han befriar henne från skulden, deklarerar sin kärlek och vilja att ta emot det väntade barnet som sitt.

Detta drama ger Arnold Schönberg liv utan ett ord. Våldsam kritik mötte verket vid förra sekelskiftet. I en tävling refuserades det. Egentligen är det väl först efter världskrigen som det befriats och vuxit upp till odödlig musikhistoria. Här i Västervik har Camerata Roman spelat det två gånger tidigare, både 1992 och 2002.

Ledare för den aktuella Camerata-turnén är Ulf Wallin, förra året utsedd till Camerata Nordicas förste gästledare. Sin mesta arbetstid är han dock i Berlin, som professor vid Musikhögskolan Hanns Eisler. När han arbetar med Camerata Nordica tar han gärna med sig några av sina elever i Berlin, inte minst för deras egen skull. Den här gången hade han fyra med sig. Att få känna på turnélivet är nyttigt.

Söndagskonserten inleddes med britten Edward Elgars sköna "Serenad för stråkorkester". Ännu en engelsman fanns med på programmet genom två romantiska småstycken filmmusik som redan blivit klassiker, av William Walton.
Konsertens svenska inslag var Kurt Atterbergs Stråkkvartett nr 2, komponerad för exakt 90 år sedan.
Den möttes då ungefär på samma sätt som Schönbergs Verklärte Nacht. Den var för modern. Ja, dåraktigt modern, skrev någon kritiker.

Vi lär oss alltså med tiden. Lär oss att lyssna, att ta emot vad andra skapar åt oss. När då så högklassiga ensembler som Camerata Nordica ställer upp är det konstigt att inte fler tar chansen. Risken finns ju att arrangörerna tröttnar. Söndagskvällen hade ju inte ens TV-festival.