Musik på Gränsö slott håller stilen

"Musik på Gränsö slott" arbetar vidare på sin stil med kopplingen musik, berättelser och trivsamt mingel däremellan. Mingelstunden gör att alla parter - publiken, de uppträdande, arrangörerna - hinner byta lite tankar. Kanske till och med idéerI går var det dags för en Vårkonsert. Dessutom med lokala krafter, något som känns extra angeläget och tacksamt.David Westerholm spelade på slottsflygeln, och Jan Wiberg berättade om något samhälleligt onyttigt, konst. Båda är födda här i Västervik och trogna sin hembygd.Något heltäckande tema hade inte söndagens konsert. Men där fanns en bindväv som räckte långt: vad föreställer musik och vad föreställer konst?Den första frågan belyste David Westerholm redan i sitt första stycke, Maurice Ravels "Gaspard de la nuit" (från 1908). Det är en mycket impressionistisk svit i tre akter. I den första vill Ravel lära oss hur det låter när havsnymfen Ondine smygande närmar oss i vattnet. Sats 2, "Le Gibet" är allvarligare. Var vi än rör oss svajar Galgen över våra skallar. I tredje satsen nosar sig det mystiska, oberäkneliga odjuret "Scarbo" fram ur sina oåtkomliga gömställen för att oroa oss."Impressionistisk musik", skrev jag. David Westerholm fortsatte längs den vägen med Claude Debussys "Trädgårdar i regn". Visst sveper det in häftiga vindar i den musiken, men i stort är det stillsamma, fruktbärande regn som Ravel vill berätta om. Och David framställde alltsammans, så balanserat och behagligt eftertänksamt att vi satt där i slottet och bara njöt.Efter mingelstunden var det konstnären Jan Wibergs tur att träda fram. Det där med den onyttiga konsten hade en bisats: "Behövs det verkligen en bild till?"I och för sig fick väl inget svar på den frågan. Den är nog alltför allvarlig att ställa för en aktiv konstnär. Men det där med onyttigheten formulerade han elegant. Utgångspunkten är att allt vi lär oss, från spädbarnsåldern och så länge vi fortfarande har hyggligt förstånd, det är till för att göra oss till nyttiga samhällsvarelser. Alltså i allt utom vårt förhållande till konsterna!Jan Wiberg är en bra berättare, med både spets och gemyt i sitt sätt. Men programbladet talade om mer musik, så efter Wiberg kom David Westerholm fram igen. Men nu för att främst bjuda på rysk musik. Även där plockade han fram "berättande" musik. Ja, även romantisk. Som Borodins "I klostret" där klockorna försöker få oss att stilla sinnena. Ett annat exempel får bli Rimskij-Korsakovs berömda "Humlans flykt". Vi nästan såg humlan snurra över tangenterna.Och så var ännu en skön eftermiddag på Gränsö slott över. Nästa konsert kommer inte förrän 29 juni. Men vad som då ska locka ut oss är än så länge lite hemligt.