Musik med Maria i huvudrollen

Påsken börjar kännas. Än så länge har Maria huvudrollen. Både Sankt Petri och kyrkan i Gamleby tog vara på detta och gav var sin konsert på lördagseftermiddagen. Uppläggningarna var mycket olika.
I Sankt Petri gav man ett enda verk, Giovanni Pergolesis "Stabat Mater", en enda lång, mycket personlig bön, riktad till Jesu moder. Den svenska översättningen är bitvis rent töntig, men den slapp vi höra. Kören och de solister som sjöng höll sig till originaltexten, den latinska.
Pergolesis bön slutar med att han "hoppas på paradisets fröjd när hans stoft är lagt i dvala". Även musikaliskt genomsyrar hans tro det hela. Och bara ett par dagar efter avslutat arbete med den underbart vackra Stabat Mater slöt han ögonen för gott, 26 år ung. Förutom den inre bönen handlar verket om en rad scener som beskriver Maria där hon står med krossar hjärta intill korset med Jesus. "Stabat mater dolorosa iuxta crusem."

Bo Ingelberg, initiativtagaren och ledaren av det hela hade format en damkör på tio röster, jämnt fördelade sopraner och altar som en bakgrund till solistinslagen av sopran och alt. Sopranen var Marie Dimpker, alten Ann-Christine Wilund. Hon och Marie har arbetat som kolleger i kören på Stockholmsoperan. Nu är Ann-Christine kantor i Vendelsö kyrka, ett stycke söder om Stockholm, men aktiv verksam som sångare. Så det är Marie Dimpkers förtjänst att vi fick bekanta oss med en okänd, fyllig och vacker altröst.
Ingelberg själv växlade mellan kororgeln och kyrkans egen cembalo, ett både bildskönt och klangelegant instrument.
Damkören kunde emellanåt låta väl skarpt, men detta minskade på inget sätt det stilsäkra i instuderingen. Växlingarna kör, sopransolo, altsolo, duetter och kör igen var smidigt insatta så att helheten i komplexet aldrig vacklade. Konserten blev en konstfärdig upptakt till det skede av dramer som närmar sig.

Vi har i trakten två sopraner, inblandade i lördagsmusiken Marie Dimpker är nämnd och hon har hunnit göra sig ett namn på kort tid. Den andra jag tänker på är Sara Andersson.
Marie Dimpker har vi fått som gåva, hitflyttad från Stockholm. Den andra, Sara Andersson, är det mera tvärtom med. Med hennes klass och mål finns det knappast andra möjligheter än att med tiden hoppas på henne som tillfällig hemvändare. Hennes vidare karriär som operaartist hör till de mest spännande att få följa.

Sara Anderssos lördagsinsats kom i Gamleby kyrka och då tillsammans med organisten där, Aron Nilsson. Deras programtitel var "Faste- och Mariamusik". Skillnaden mellan Västervik- och Gamlebykonserterna beror mycket på att Pergolesis musik i sig själv är så innehållsmättad att ordens betydelse skuggas.

Gamlebyvarianten kändes så mycket mer konkret. Bara upptakten, 1900-talskompositören Nils Söderströms "Jungfru Maria" som Sara Andersson sjöng från koret, utan något som helst ackompanjemang, angav tonen.
När så Aron Nilsson direkt efteråt "ryter till" med ett praktfull spel på den mäktiga läktarorgeln med Bachs lika mäktiga Toccata och fuga i d-moll, då förstärktes både allvaret och det konstnärliga.
Sedan följde sånger av Gunnar Hahn och Michael Waldenby, inlagda mellan instrumentala inslag av Aron Nilsson. De Mariasånger som Waldenby (ofta välkommen gästmusikant i Gamleby) stod för var mindre böner än lovsånger med dramatiska pass.
Texten till hans tredje och sista förbryllar en aning. Den drar, trots högtidligheten,inte så lite åt värdslig festival. Så här går texten:
"Alltigenom vacker är Du, o Maria / Och ingen brist är hos Dig! / Dina läppar strålar som solen / Och Ditt tal är som mjölk och honung. / Din vällukt övergår alla dofter! /

En skillnad mellan de bägge konserterna är att Gamleby kyrka inte hade någon andakt inlagd. Det kändes inte på något sätt fel. Musiken som i lördags rymmer tillräckligt mycket av andakt.