Murbräcka mot fördomar

Genom bostadsområdet Ardoyne i Belfast löper en svart mur. Det enda som är lika absurt som dess syfte - att hindra människor av samma blod men olika tro att slå ihjäl varandra - är dess benämning: Fredsmur.
Muren skiljer 18-åriga Christine och 20-åriga Mairéad, en protestant och en katolik, två unga kvinnor fulla av fördomar om varandra. Mairéad har IRA-män i sin närmaste släkt, Christine stödjer de betongkonservativa protestantiska män i plommonstop som varje år marscherar genom Mairéads bostadsområde för att odla förakt och skörda hat.

I svenska dokumentären "Belfast girls" träffas aldrig de två. Men filmen ger i alla fall en solglimt av hopp om att de så småningom åtminstone ska våga kika över fredsmurens krön och se varandra som medmänniskor, inte fiender.
När "Belfast girls" så småningom ska visas som skolbio är det just som en bräcka mot de fördomarnas murar som, förstås, finns även här.

Problemet är att filmen är alltför undvikande gentemot den konflikt som är dess tema. Debuterande regissören Malin Andersson smyger in med sin kamera i kvinnornas kök och sovrum och visar hur Christine byter blöjor på sin dotter och Mairéad sneglar surt på kompisens slarvige pojkvän.
Hennes och filmens fokus ligger tyvärr på diskbänken, inte ute på de våldsplågade gatorna, på de pubar och klubbar där fördomarna får växa fritt eller ens i de människors hjärtan där hatet fortfarande pumpar, åtta år efter det långfredagsavtal som skulle trygga Nordirlands fred.