Mörker och ljus flätas i Graves poesi

I höst publiceras anmärkningsvärt många diktsamlingar av poeter som gått ur tiden, eller på olika sätt sammanfattar sin produktion.
Den senaste boken i raden som jag tar del av är ett urval dikter av Elsa Grave, sammanställt och presenterat av Ingvar Holm. Elsa Grave föddes 1918 och gick ur tiden förra året. Bland många hedersbetygelser brukar hennes inflytande på andra poeter nämnas, till exempel Sonja Åkesson och Kristina Lugn. En gemensam nämnare i det trotsiga och spralliga träder fram.
En strof ur debutsamlingen Inkräktare (1943) ger exempel, och lämpar sig väl att citera också nu i höstens tid:
Luften leker mellan hårda trän.
Luften den är glad.
Spritter hit och dit och dallrar!
Hela långa själatåget
av gamla löv på marken
dansar luften över!

Dikterna skulle komma att bli allvarligare, även om en tokrolig röst ofta sufflerar raderna. Poetens mest kända dikt torde vara ?Svinborstnatt? ur samlingen Bortförklaring (1948), ett stycke som ofta förekommer i antologierna.
Dikten inleds:
Svinborstnatt och kvalmig lukt i stian,
suggan snarkar i sin dröm
dröm av dubbelhakor, galtabetar
surnad mjölk och här och där
ett brunt potatisskal,
djupast ner i drömmen glider
strömmar utur blåmjölk
där en flik av grädden ännu dröjer
svarta liket av en fluga&
Sett ur suggans perspektiv är det mänskliga livet lika motbjudande som hennes för oss. Huruvida Elsa Grave var den förste i vårt land att introducera denna typ av oren poesi, vet jag inte, men hon var tidigt ute.

Mot slutet av hennes liv, har det anmärkts, ville hon greppa över för mycket i sina dikter. Protesterna mot allt vrångt i tiden tenderade att bli gnäll. Kanske det? I landet Sverige ska en fråga behandlas åt gången, och sällan får ett problem penetreras särskilt länge, och väl.
Hur som helst föreligger i och med denna volym Dikter av Elsa Grave som ett tillgängligt dokument över en av vårt lands många särpräglade diktarröster.