Mörk rapport från folkhemmet

Kanske det finns någon som fortfarande förknippar ordet lyrik med vackra verser om hjärta och smärta? I så fall behöver ordbokens betydelser av ordet uppdateras.
Den smärta som Sofia Rapp Johansson skildrar i debutsamlingen Silverfisken är bland det vidrigaste jag läst. Flickan Fialiten utnyttjas sexuellt av sin far och de män han säljer flickan till innan hon nätt och jämt lämnat blöjbyxorna.

I ett barnkammarinferno upprepas övergreppen dag in och dag ut och när den över hundrafemtio sidor långa monologen tar slut är helvetet inte över för flickan.
Jag tvinnar mina händer i krampaktig aftonbön
pappa som flinar och blottar sitt kön
den hemska stanken av sprit och spyor och svett
feberheta fingrar som trevar under mitt täcke
hittar fram till mina ben
jag kniper jag håller andan
Naturligtvis skall inget mänskligt vara poesin främmande. Men den som läser skall vara medveten om att detta inte är dikt utan ett stycke sjukt folkhem skildrat bakom kulisserna av allt vad upplysning och välfärdsprogram heter.

Med historien i backspegeln är det intressant att fundera över hur vår sexualmoral ser ut. Hur synen på erotik och vad som kan kallas normalt ändrats över tiden. Åt vad som en gång moralister förfasade sig och kallade perverst hänger sig många idag utan att förstå vad det var som upprörde.
En sak står dock klar och det är att till den värld som är flickan Fialitens kan aldrig den mest liberale töja ordet "normal". Helvetet ligger öppet och av all den sperma som barnet tvingas svälja för att sedan spy upp blir jag själv illamående, ja, spyfärdig. Det finns bekymmer och det finns bekymmer.
Sofia Rapp Johanssons bok skall naturligtvis inte gömmas undan. Men det är ingen vacker barnkammarsaga. Långt ifrån!