Modiglianis korta liv har blivit film

För Picasso var han - kanske - den ständige skuggan, mannen vars talang Picasso - kanske - avundades och vars namn Picasso - kanske - viskade på sin dödsbädd i april 1973.
För resten av världen är han närmast en levande kliché. Försök sätta ett ansikte på konstnärsmyten och du tänker förmodligen på Modigliani även om du aldrig hört talas om honom.
Fattigdom, Paris, kullerstenarna i Montparnasse, alkohol, glödande kärlekshistorier, spektakulära bohemfester, sjukdom, narkotika, förtidig död - allt var Modigliani. Till råga på allt dog han förstås smutsig och luspank och så långt man kan komma från de 200 miljoner kronor som någon betalade för en av hans tavlor på Christie?s i november 2003.

En av många som fascinerats av Modigliani - mannen, myten, missbrukaren - är den skotske regissören Mick Davis som bott i Sverige och skrivit manus till Hollywoodaktuella svenska filmen "Den osynlige". Han säger att Modigliani är en av hans tre "besattheter" som alla någon gång ska bli film. (De två övriga är Dorian Gray och Paganini).
- Föreställ dig att du kommer in på en bar, och där sitter John Lennon, Jim Morrison och Bob Dylan och dricker - vid samma bord. Exakt så var det i Montparnasse under några år på 1910-talet. Du kunde gå in på La Rotonde och skaka hand med Picasso, Modigliani, Jean Cocteau, Max Jacob, Diego Rivera..., säger Mick Davis.
- Picasso var ledaren och alla tävlade med varandra. Om någon var först med något - droger, konst, vad som helst - tyckte de andra att det var coolt och följde efter.

Picasso till trots: I filmen "Modigliani", som har svensk premiär i dag, är det uppenbart vilken tupp som har störst stjärtfjädrar i den färgglada hönsgård som var Paris bohemvärld. Modigliani, spelad av Andy Garcia, är mest begåvad och snyggast, han dricker hårdast, får de vackraste kvinnorna och kedjekonsumerar det olagligaste knarket.
Från början var Al Pacino intresserad av rollen, men han ville göra en annan sorts film, säger Mick Davis.
- Han ville göra den mycket mörk. Men för mig var Modigliani en man som älskade livet. Och som älskade kvinnor. Jag är inte säker på att Picasso gjorde det.
För att skildra rivaliteten mellan dem båda uppfinner Mick Davis i filmen en stor konsttävling där varenda parisare som hållit i en pensel deltar, men där resultatet ändå bara ska ge svar på frågan om vem som är den störste - Modigliani eller Picasso.
- En sådan tävling fanns ju inte, men jag ville göra en sorts spaghettiwestern-duell. Tävlingen är också en metafor för hur de båda levde sina liv.

Verklighetens Modigliani var kroniskt sjuk efter att ha fått tbc i barndomen. Hans levnadstecknare, däribland dottern, skildrar honom som en självdestruktiv, dödsmärkt Casanova med ett ansikte som i all sin skönhet var dubbelt; han var charmant och kärleksfull när han var nykter, våldsbenägen och bitter när han var påverkad av alkohol eller droger. Han var bitvis oerhört produktiv och målade ofta i en enkel, stillsam stil med tydliga linjer som kontrasterade mot hans intensiva, förbrännande liv. Mot slutet blev hans hälsa snabbt sämre; han dog i sängen bredvid sin älskade Jeanne Hébuterne som var gravid i nionde månaden. Hans begravning var stor och spektakulär, ytterligare en Modiglianilegend i Paris bohemhistoria. Jeanne, däremot, kastade sig ut genom ett fönster två dagar efter hans död och tog både sitt och det ofödda barnets liv.

Modiglianis korta liv har blivit film

Amedeo Modigliani var urtypen för den självförbrännande konstnären som målade sig in i odödligheten från rännstenen i Paris. Filmen om hans liv gör en bra historia ännu bättre och fokuserar på Modiglianis rivalitet med Pablo Picasso.