Modig, sevärd teatersatsning

Nu ska det handla om Teaterskeppets premiär i går kväll i den gamla konsumlokalen intill Andreaskapellet. Pjäsen heter "Varför Rik, Rikare, Rikast?". Vad den handlar om skrev Tobias Olsson fint om i lördagstidningen, så det behöver jag i stort inte dra en gång till.
Det är Måd Harnell som vågat satsa på det hela, det som hon i programbladet vill kalla experimentell teater. Hon har både skrivit, regisserat, skapat kläder och danser. Förutom att hon på scenen också träder fram som dansare och något slags ängel.

Ja, visst handlar det om experimentell teater, för lätt har hon inte gjort det för sig. Föreställningen tar en dryg timme. 95 procent av den tiden är vi djupt inne i en gammal, indisk historia med budskapet att det är givmildheten i oss som är nyckeln till lycka, ja även till framgång. På det sättet är budskapet som hittat för valtidens politiska svall. Tack&lov är detta inte Teaterskeppets plattform.

Kopplingen mellan en riktig dagens IT-pojk som inte verkar att ha en aning om världen utanför TV- och datorskärmar och den indiska sagan var viktig för Maud Harnell. Det skriver hon i programbladet.
För oss som sitter där och lever med i föreställningen har det sambandet ingen större betydelse. Det är i den indiska sagan som livet finns. Att åskan dränker IT-grabbens TV inför slutscenen och får honom att titta in i sig själv istället, det påverkar inte pjäsen. Den tog egentligen slut när prinsessan fick sin furste och pjäsens renhjärtade, enkla ädling, Vali Dad, slapp undan ståten.
Den indiska sagan är det som sätter fart på vår fantasi, som får oss att tolka och gilla scenens bildspråk. Måd Harnells symbolspråk är faktiskt riktigt hyfsat.

Att sätta allt detta i scen kan inte ha varit lätt. Så har man också jobbat på i över ett år, säkert med flera krisstopp (vad håller vi på med??) om jag förstått rätt.
Tekniken är kolossalt viktig, och med Teaterskeppets ändå ganska begränsade resurser är det en ren bedrift. Premiären flöt riktigt bra.
Stumt skådespeleri är inte hur lätt som helst att handskas med. Flera i den över dussinet stora scenensemblen har knappast stått på en scen förut. Och än mindre rört sig på en.

Replikerna är få. Istället är det inspelade röster som skådespelarna tolkar med sina kroppar, händer och ansikten. Det gör de dessutom mycket bra. Vad man sitter och önskar mitt i föreställningen är att man hade lagt större vikt vid själva rösten. Här blir den för ofta lite svenskt mesig. Det är ändå färgstarka indiska profiler det handlar om.
Ingen av skådespelarna utmärker sig framför de andra. De två största rollerna har Roland Andersson som Vali Dad och Palle Ohlsén som köpmannen. De övriga, och de är alltså många, gör alla rätt för sig. Och deras glädje att få delta i sagan når oss som sitter och tittar.

Det allra bästa med "Rik, Rikare, Rikast" är modet att satsa på något så långt från standard som den här äventyrspjäsen. Det är naturligtvis så en lokal arrangör/producent som Teaterskeppet måste våga göra ibland. Dels för att ta till sig nya krafter i arbetet, både på och bakom scenen. Men lika mycket för att locka ny publik. Det här var så långt från Hemsöborna som man kan komma.