Mjuk som en smekning - i svart/vitt

Om Gud vill" hade världspremiär på Göteborgs filmfesival, och i festivalens tidning Draken var en biobesökare arg.
"Om nu Amir Chamdin vill förklara sin stora kärlek till Nina Persson må det vara hänt, men varför luras och kalla det en långfilm?" var innebörden i hans insändare.

Själv satt jag mest till en början och retade mig på hajpen kring filmen. Att omge den med total tystnad och agera som att Amirs långfilmsdebut var det hetaste och mest efterlängtade sedan pizzan uppfanns är, helt enkelt, inte snällt mot en debutant.
Lägg till att filmen är extremt långsamt, försiktigt och lågmält berättad. Den som väntar sig en Josef Fares-komedi eller ett yvigt förortsdrama kommer att somna redan under förtexterna.

"Om Gud vill" påminner i stället mest om tidiga Roy Andersson eller om sydeuropeiska nya vågen-filmer från 60-talet; den är svartvit, innerlig, mjuk som en smekning och porös som en dröm, ett minne.
Amir Chamdin, Infinite Mass-medlem och musikvideoregissör, har redan ett alldeles unikt bildspråk och en starkt personlig berättarstil. Vad han vill berätta är inte lika klart. Men ge honom lite tid och ni ska märka hur ni sakta släpps in i en ny värld, en vacker värld, och att resan dit är värd vartenda öre, varenda sekund.