Mitt liv som filmstjärna
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kanske är det så ? eller rätt så säkert ? att sånger, filmer och tv-serier är så allmängiltiga att vi alla kan identifiera oss då och då. Tv-serier med många rollkaraktärer har ju till och med som idé att det ska finnas någon för var och en att identifiera sig med. Liksom pojkbanden har en pojke för varje flickbeundrare att knyta an till och ha som sin favorit.
Själv gillar jag de lite udda karaktärerna och efter lite funderande brukar jag alltid komma fram till att det är dem jag identifierar mig med. Ja, folk brukar skratta när jag berättar det här, men det är faktiskt sant att den jag gillar bäst i tv-serien ?Vänner? är Phoebe som är minst sagt udda. Men det blir värre . . .
Jag diskuterade det här med en vän för några år sedan när ?Ally McBeal? fortfarande gick på tv. En serie full av skruvade personligheter, men visst går det att hitta likheter mellan dem och vanliga människor.
? Jag tror att jag identifierar mig med ?the Biscuit?, sa jag och hon skrattade.
Fast sen sa hon:
? Ja, det stämmer nog.
Och då är ?the Biscuit? verkligen konstig. Han fjärrspolar toaletten (?I like a fresh bowl.?), visslar med näsan när han blir nervös och han identifierar sig med Barry White när han vill vara sexig och attraktiv. Men det är bara början på konstigheterna. Sådan är inte jag ? egentligen.
Därför känns det ju ganska bra att kunna säga att jag nu kan se vissa likheter mellan mig och Gwyneth Paltrow.
Sug på den: det är jag och Gwyneth. Gwyneth och jag.
För ett tag sedan var jag nämligen med i filmen ?Sliding doors? där Gwyneth spelade huvudrollen. (Jag tycker att jag får kalla henne vid förnamn, nu när vi är så lika.)
Precis som Gwyneth rusade jag mot tåget (ja, jag hade höga klackar eftersom jag hade varit på fest). Visserligen hade nog inte Gwyneth samma problem med biljettautomaten som jag (?hur var det nu man gjorde?!?) men sådant kan vi ju bortse ifrån. Jag rusade alltså, kom ner till perrongen där lokaltåget stod, fumlade med mina väskor (det är jag helt säker på att Gwyneth inte gjorde). Dörrarna hade precis stängts och jag tryckte på dörröppningsknappen ? ingenting hände ? så jag försökte igen. Då åker tåget!
Ja, det är här vi ? precis som Gwyneths rollfigur ? kommer till den berömda frågan: vad hade hänt om inte om hade varit?
I Gwyneths fall utvecklar sig ?om? och ?inte om? till två mycket olika historier ? fullt så dramatiskt var det inte i mitt fall. Men som det nu blev undslapp jag mig några fula ord och väntade i en kvart på nästa tåg. Hemma hos mina föräldrar, dit jag var på väg, stod en hyrbil och väntade och avresan med denna hyrbil blev alltså något försenad. Vilket i sin tur ledde till att jag stod utanför dörren till macken där jag hyrt bilen bara en kort stund efter stängningsdags.
Fula ord igen. Så om inte om hade varit hade jag hunnit i tid (och Gwyneth hade fått ett helt annat liv).
Ja, ibland är det som att vara med i en film ? eller åtminstone i ?Dolda kameran?.
PS. Det löste sig med bilen och jag tror inte att mitt liv hade blivit vare sig bättre eller sämre om jag hade hunnit med tåget. Egentligen.