Misslyckat försök till satir

Satir faller platt när den inte levererar sin skruvade världsbild med trovärdighet. "American dreamz" är förutom osannolik även mesig. Som om inte det vore nog försöker den driva sin mesiga satir på fyra fronter samtidigt. Mig veterligen har ingen lyckats ens i tvåfrontskrig. Ni anar vartåt det här barkar vad?
Satirfront ett: Hugh Grant gör bort sig helt som den slemmige programledaren på "American dreamz", fiktionens motsvarighet till "Idol". Mandy Moore, filmens enda egentliga behållning, står för frontlinje två i skildringen av hur white trash-klassen gör allt för en kvart i rampljuset. "Sally har velat stå på scenen sedan hon var sex månader gammal" som den pådrivande mamman uttrycker det.

Linje tre är driften med president Bush, här i form av en marionettpresident (Dennis Quaid) som styrs med hjälp av kommandon i en öronmikrofon från stabschefen (en skallig Willem Dafoe). Den sista satirlinjen är slutligen driften med al-Qaida och liknande terrorgrupper, vars mål är att spränga presidenten i tv-programmets direktsända final, där denne ska vara gästdomare.
Inget av satirförsöken lyckas, resultatet blir på sin höjd småputtrigt trevligt ibland. Moores porträtt av lantisen som vill bli stjärna till varje pris är en ljusglimt eftersom hon besitter en fantastisk charm, problemet är bara att hennes karaktär är illa skriven, ibland framställs hon som god och ibland som manipulativ och ond, utan någon logik. Faktum är att alla karaktärerna lider av samma sjuka, ingenstans finns en krok att hänga sina sympatier på.
"American idol" är USA:s i särklass populäraste tv-program. En satir om fenomenet borde nästan per automatik ha blivit en framgång. Men "American dreamz" har tokfloppat på hemmamarknaden. Det säger väl egentligen allt.