Jag hade redan bestämt mig för att vara en sån som började sommaren med att gnälla lite. Efter bara ett par gånger på favoritklipporna hade jag redan hunnit börja störa mig på folket. Ni vet, de där som är för högljudda, för mycket, lyssnar på musik högt i telefonen medan vi andra försöker ta en lur (haha…) i solen. De som röker, de som äter, de som solar fult och för mycket. Eller för lite. De som har barn, är nakna, har hundar, keps, är gamla, är unga, har barn som skriker igen. Inte har barn. Eller skvätter. De som har bullar. De som inte har bullar.
Varje beteende hade jag börjat störa mig på. Jag hade laddat gnällkanonen och tänkte lämna jobbet inför semester med en trist krönika. Varför vet jag inte, jag var säkert trött och vädret var inte det bästa i juni.
Med det gick åt helvete.
Min tro på mänskligheten, som återigen fått sig en törn, slog över till plus när bilen lade av strax efter en kurva någonstans i mitten av ingenstans, eller i alla fall strax innan Hummelstad. Jag ringde och fadern gav sig iväg för att hämta. Det här var på kvällen och vi var på väg till ett dopp i en varm sjö, och de flesta hade hunnit hem från jobbet. Så medan jag på ett nästan handgripligt sätt försökte svära igång motorn (det fungerar inte alltid visade det sig) passerade inte så många bilar.
Vi var inte i behov av hjälp – den var ju på väg – men när några bilar bara körde förbi fick jag mer bränsle till elden som småaktigt skulle pyra i min krönika.
Sen hände något. Det dröjde inte allt för länge förrän en bilburen ungdom med keps och tatueringar stannade. Han ville kolla läget. Var allt okej?
Jag smålog lite för mig själv. Snäll snubbe.
Och sedan fortsatte det. Den knappa timme vi stod vid vägkanten med motorhuven uppe och slog bort blinningar och andra rovdjur, saktade fler och fler in. Var vi okej, kunde de hjälpa till? Hade vi vatten tills hjälpen anlände? Skulle de ringa någon?
Jag log ännu mer hela tiden, inombords. Började göra ”tummen upp” och småskrattade. Och det kanske var den annalkande semestern och sommarvärmen som gjorde det men det kändes…fint.
När slutligen hjälpen anlände, i form av min far och hans kompis, båda ganska smutsiga och klädda i målarkläder, stannade en sista bil. Räddarna måste ha sett hyfsat kriminella ut för hon i bilen frågade två gånger (ganska övertydligt och stirrandes rakt på mig för att se om jag skulle signalera ”VI BLIR BORTRÖVADE AV TVÅ GUBBAR, HJÄLP!”)
– Och ALLA är OKEJ? Är det säkert? ALLA? OKEJ?
Vi var okej och mer därtill.
Vi fick sommarens första bad den kvällen. Och jag har haft en fantastisk sommar. Grunden till den lades av er, bilisterna med foten på bromsen. Den lades vid en landsväg, på landsbygden, i ett dike, strax innan Hummelstad. Det värmer i alla fall ett par månader till. Tack!