Knåle var en av mina bästa kompisar och vi gjorde en massa fanstyg när vi var på sommarkoloni på Grönkulla ett par somrar. Tillbaka i Västervik fortsatte vi att hänga, som ungdomarna uttrycker det i dag.
Det är nog därför jag älskar hårdrock.
Vi hade nog spelat fotboll den där dagen när Knåle frågade om att jag ville komma hem till honom på Markörgatan 4 B. Själv bodde jag bara en frispark därifrån, på Markörgatan 1 A.
Knåle Ekström öppnade dörren till sin storebrorsas rum och...BLAAAM!
"Whole lotta love" med Led Zeppelin dundrade ut ur högtalarna. Sedan "Paranoid" med Black Sabbath och "Look at yourself" med Uriah Heep.
Storebrorsan skrek något. Jag hörde inget för det var så högt.
Jana, storebrorsan, sänkte volymen och skrattade.
"Det är bra, va?", sade han.
Jag sade ingenting.
Fick inte ur mig ett ord. Jimmy Pages riff på "Whole lotta love" ringde i öronen och Ozzy Osbournes magiska, spännande och farliga sång i "Paranoid" for runt i skallen.
Jag var tolv på det trettonde och jag var förlorad.
Jana förändrade mitt liv. Jana Ekström, Knåles tuffe storebrorsa, invigde mig detta mysterium som var hårdrock. Han spelade sina plattor med Led Zeppelin, Deep Purple, Black Sabbath och berättade om banden. Upplyste mig om att Jimmy Page var den bäste gitarristen, och det fattade jag när jag fick höra "Stairway to heaven".
Fast Jana var äldre än jag tog han sig tid med en nyfrälst hårdrockälskare som inte kunde få nog av häftiga riff, vrålande sångare, långa gitarrsolon och tuffa skivomslag.
Hårdrock är fortfarande min favoritmusik och när jag spelar Led Zeppelin i dag tänker jag på Jana och Markörgatan 4 B.
Knåle har en storebrorsa som är något yngre än Jana. Roffan. Hörde att du var sjuk, Roffan. Allt gott till dig, mannen, krya på dig. Hans lillasyster heter Inger och hon hade sytt en groda i skolan. En dag hängde jag grodan i en lampa i Janas rum, för nu hade Alice Cooper tagit över mitt liv och Coopers gimmick var då att hänga sig på scen.
Det var rena ungdomsgården på Markörgatan 4 B. Vi var alltid där och jag undrar hur pappa och mamma Ekström, Bosse och Irene, stod ut. Timme efter timme lyssnade vi på hårdrock på skadlig men underbar volym.
Jana blev min läromästare i den ädla hårdrockkonsten och jag såg upp till honom.
Jag glömmer aldrig när jag kom hem till Ekströms med Queens debutplatta, som jag köpt på Björns Musik, under armen. Jana hade inte hört dem och när jag satte på gitarrmanglarklassikern "Liar" blev han imponerad.
"Fan, Steffe, de´ e ju skitbra", sade han.
Jag var kanonstolt. Jag hade ju upptäckt Queen innan Jana.