Nyligen återupptäckte jag Palma Violets debutsingel ”Best of friends” som av tidskriften NME utsågs till 2012 års bästa låt. Palma Violets är ett gitarrbaserat indieband från London som hyllats för sin skramliga rockmusik. På deras skivor finns uppenbara ekon från bland annat Clash, Libertines och 60-talets amerikanska garagerock. När jag spelar låten så fångas jag varje gång av den speciella känslan av koncentrerat liv som nästan bara en rocklåt kan förmedla. Den där påtagliga upplevelsen av att allting fortfarande är möjligt, att livets mest påträngande känslor ryms i en elektrisk urladdning på några få minuter. (”Best of friends” klockar in på drygt tre minuter.) Allt från frustration, revansch, kärlek, sex till utanförskap. Att distade gitarrer, uppkäftighet och en bra melodi än i dag kan kasta mig genom rockhistorien. Och mitt eget liv.
Min musikaliska resa drogs igång i början av 60-talet när jag fortfarande var en liten pojke som bara genom att titta på en bild av Rolling Stones i Bildjournalen anade att rockmusik var något alldeles magiskt. Bara en blick på Mick Jaggers tvetydiga ansiktsuttryck fick mig att förstå att det fanns en helt annan värld att längta efter. Förförisk och hemlig. Och jag visste det långt innan jag hade hört en enda låt med Stones.
När jag nu 50 år senare lyssnar på Palma Violet kommer jag fortfarande ihåg hur jag sprang hem från skolan i första klass för att spela baksidan på Beatles lätt inställsamma singel ”Yesterday”. Där fanns John Lennons hysteriska tolkning av ”Dizzy Miss Lizzy”. Jag förstod knappast någonting av texten, men jag var ändå införstådd med att det var min riktiga värld som strömmade ut ur högtalarna. På hög volym. En elektrisk virvelvind. En trasig och förbjuden motbild till allt som vuxenvärlden förväntade sig att jag skulle anpassa mig till. ”Little Richard got my mind at six and I felt the desire to live” har Patti Smith beskrivit sitt möte med rocken och George Harrison har självsäkert konstaterat att ”The Beatles saved the world from boredom.” Jag förstår precis.
Det har genom hela rockhistorien dykt upp grupper som på knastriga vinylskivor eller i det digitala formatet skapat världen en gång till med ilska och attityd som främsta drivkraft. Formulerat tillvaron för nya generationer genom att leverera ett nytt sprakande universum. Ibland har det inneburit en omstart av musikhistorien som när Sex Pistols definierade punken med ”Anarchy in the UK” eller när Nirvana gav grungen ett ansikte med ”Smells like teen spirit”. Men oftast har band som till exempel MC5, Glasvegas eller Palma Violets snarare laddat rocken med ny energi, än att nödvändigtvis addera nyskapande pusselbitar. Storheten ligger i enkelheten och direktheten. Den maximala utlevelsen. Att vid ett enda ögonblick placera alla bitarna på rätt plats. Det handlar sällan om djupa texter eller politiska ställningstalanden. Poesin och sanningen finns istället i enstaka textrader, sångarens frasering eller i oväsendet från överstyrda gitarrer som hotar att allt ska gå över styr. Den som en gång upplevt Kingsmens maniska version av ”Louie Louie” eller hört en ung Iggy Pop vråla ”I’ve been dirt and I don’t care” på albumet ”Funhouse” vet antagligen exakt vad det handlar om.