Mannen, myten legenden. Nu är det åter dags att träffa min, mina föräldrars och många av er favoritperson. Klockan sju minuter över midnatt mellan torsdag och fredag hade alla Västerviksbor möjligheten att se honom igen. Eller alla som orkade vara vakna.
Några av hans mindre förtrogna skulle kalla honom näsvis, arrogant och irriterande. Jag skulle vilja kalla honom min hjälte. Han är mannen som svarade på en jobbannons som lät ungefär så här:
Är du sugen på ett spännande jobb som problemlösande statsanställd? Flexibla arbetstider erbjuds liksom en möjlighet att se världen. Du, precis som vi, har höga krav på resultat. I jobbet ingår goda arbetsförmåner med tjänstebil av senaste modell med extra utrustning. Stort representationskonto och vid behov tjänstevapen av alla de slag.
Som person bör du vara en kvinnokarl med just den där rätta blandningen av världsvana och arrogans. Språkkunskaper i engelska, spanska, franska och italienska är ett krav. Du bör även vara öppen för äventyr, ha stora livsnjutarkvaliteter, förmågan att leverera oneliners och god allmänbildning. Du bör vara i trim och åldras långsamt. Tidigare arbetslivserfarenheter inom det militära är ett plus.
Jag pratar givetvis om James Bond. Agenten från Storbritannien med rätt att döda, vars alla arbetskamrater har namn med sifferkombinationer eller bokstavsförkortningar.
"Mannen med den gyllene pistolen", "Goldfinger" eller "Levande måltavla" är alla fantastiska filmer där Bond räddar världen gång på gång. Det kan handla om allt från iscensatta naturkatastrofer till att regeringar pressas på pengar. Bondskurkar som Scaramanga, Max Zorin och deras hantlangare Jaws, Oddjob och May Day har förgyllt så många kvällar. Det bästa med Bond är att jag aldrig blir trött på honom.
Sedan i måndags har jag haft låten Skyfall av Adele i huvudet och sett om många av mina favoriter. Nu har inte allt varit guld och gröna skogar med Bondfilmerna inser man efter att ha sett om dem igen, och igen. Det finns några riktiga bottennapp. Allt med Timothy Dolton och även Pierce Brosnans sista två filmer hjälpte inte serien nämnvärt.
Som barn brukade jag och min äldsta syster alltid se Bond-filmerna tillsammans med våra föräldrar efter att de nattat mina två yngre syskon. Det var där i mörkret med chipsskålen på bordet och filten i mitt knä som kärleken mellan mig och spionfilms-genren växte fram. Sedan dess har jag varit ett troget fan som ser det som julafton varje gång det kommer en ny film om den klassiska agenten.
Så med raska förväntansfulla steg gick jag i går hemifrån 30 minuter innan midnatt, det var kallt, mörkt och spännande. Precis som när jag var barn. Väl framme vid bion öppnades portarna, och med popcornen i ena handen och filten i den andra, klev jag in för att se min hjälte ännu en gång.