Får jag bli lite personlig med er? Jag tänker nämligen prata om en av de mest privata och känsliga delarna av en människas liv: religion.
Jag är döpt och konfirmerad men har alltid känt en stor skepsis till religionen. Jag har suttit och suckat tyst för mig själv i kyrkan eftersom jag inte trott på Gud. Gud för mig var ett sätt att hålla människor på plats, skrämma människor till att inte följa sina hjärtan. Folk som tror blint på en "fantasybok" är inte kloka, tänkte jag. Och så tycker jag i mångt och mycket fortfarande. Men en sak har ändrats: jag är inte lika skeptisk längre.
För ett och ett halvt år sedan ville jag inte leva längre. Jag ville inte dö men jag orkade inte leva. Allting kändes som en svart, klibbig gyttja jag inte kunde komma loss ifrån. Så jag gjorde som så många andra desperata människor gör, jag bad till Gud och hoppades att något skulle rädda mig. Och någonting hände. Det var ingen hand som lades på min panna, ingen röst som talade till mig. Men det var ett litet hopp. Ett litet ljus som värmde mig lite inifrån som inte varit där förut. Jag vet inte om det var den där guden alla pratar om, men det var ändå något som gjorde att jag ville leva igen och det räckte för att få mig att börja tro på något större, något vi inte kan förstå. Jag känner inte Gud men man skulle kunna säga att vi dejtar lite och det är för tidigt i relationen för att säga om det kommer bli ett riktigt förhållande.
Jag står fortfarande med ett ben på den religionsföraktande sidan. Om jag träffar en övertygad religiös människa som säger att Gud är bäst och Jesus älskar alla barnen blir jag väldigt kritisk: "Vet du hur många människor som har mördats på grund av din gud?" Men om jag träffar en ateist som bestämt hävdar att det enda religionen fört med sig är våld, hat och förtryck blir jag helt plötsligt en liten hejarklack för religionen: "Vet du hur många människor som har hittat hopp, tro och kärlek tack vare Gud?"
Jag är fortfarande inte helt säker på vad jag tror på men en sak är säker: min gud är inte en gud som hatar homosexuella. Min gud är inte en gud som hatar kvinnor, som fördömer andra trosuppfattningar, som förespråkar hat, som straffar människor som lever. Människor som den där pingstpastorn på Öland som hävdade att homosexuella är en cancersvulst på samhället har verkligen missförstått religionen totalt om ni frågar mig. Min gud är inte en patriark med skägg, Gud är den där märkliga men välkomna känslan som säger att allt kommer bli bra, trots att det känns som om precis allting håller på att gå helt åt helvete.