Mera tragedi än romantisk komedi

Som kvadratdrama är det rätt intressant: En pappa, en dotter, en kvinna och en häst. Jens Orback har redan sett ?Vinnare och förlorare? tre gånger.
Kjell Sundvalls första romantiska komedi efter turbosuccén ?Grabben i graven bredvid? handlar om travkusken Fredrik som, tror han, äntligen hittat vinnarhästen.
Så engagerad blir han i sin häst (alltså sitt jobb) att han försummar resten av världen, framför allt sin tioåriga dotter som bittert konstaterar ?pappa köper fortfarande rosa byxor till mig för att jag gillade det när jag var sex år?, vilket får en del föräldrar i salongen att nervöst titta sig över axeln.

Så småningom hägrar förstås kärleken, här gestaltad av Frida Hallgrens bingoutropare Helena. Men styrkan hos ?Vinnare och förlorare? är att den vågar låta romantiken stå tillbaka för den dramatik som föds av det lätt trasiga förhållandet mellan pappa och dotter. Trots att de flesta klyschor om bohempappan tittar förbi ? pizzamiddagarna, slarvet, tankspriddheten ? är filmen på sina håll snarare dramatisk tragedi än romantisk komedi.
Märta Ferm som spelar dottern bär alltså en stor del av filmen på sina mycket smala axlar och gör det fantastiskt. Frida Hallgren spelar samma osäkra, trevande unga kvinna som i ?Så som i himmelen? och borde tröttna på de rollerna snart.
En styrka hos ?Vinnare och förlorare? är miljön; den utspelas i en namnlös förort som varken är Lidingö eller Hammarkullen, varken brackig eller kriminell, utan där vanliga människor bor i vanliga lägenheter. Det är skönt att se förorten för en gångs skull behandlas som bostadsområde och inte metafor för världens jävlighet.