Mer kritik än lättja

Boken Hej lättja har lanserats som en bok som förespråkar att vi ska arbeta mindre på jobbet. Det är ju spektakulärt och kontroversiellt och säljer förstås bra. Men egentligen handlar boken inte så mycket om det utan är mer en svidande kritik mot företagen på dagens globala marknad.
Det är bara i det allra sista kapitlet som Corinne Maier uppmanar oss att göra så lite som möjligt på jobbet "eftersom det ni gör ändå inte har någon betydelse" utan i stället menar hon att vi bedöms efter vår anpassningsförmåga i företaget. Dem hon vänder sig till är dock bara de lägre tjänstemännen.
Hon skriver också att hon undrar om hennes bok kommer att ge henne framgång "eftersom den spottar i företagssoppan." Med skicklig marknadsföring har hon förespått sin framtid.
I stället är boken snarare en uppgörelse med vår moderna managementtid och vår fascination av pengar och vår strävan efter att stå i rampljuset.
Hon menar att det spelar ingen roll vad du kan, du anställs i dag för din sociala kompetens och din förmåga att förföra arbetsgivaren till att anställa dig. Hon pekar på det paradoxala i att vid rekryteringen efterfrågas personer som är självgående och initiativrika men väl som anställd ska du minsann inordna dig i ledet och inte försöka sticka ut hakan.
Boken är ganska lättläst och den raljerar över mycket som är högst allvarligt för företagsledare och myndighetschefer, och sätter fingret på det som annars är näst intill tabu att lyfta fram i ljuset. Till exempel det moderna arbetslivet med det ena projektet efter det andra, sammanträden som inte genererar något handfast, meningslös information som flödar fritt i systemen med mera.
Det är intressant läsning, mer intressant än de förväntningar som den mediala marknadsföringen av boken ger.