Mer gäspning än en rysare

Merilee Graf vakar vid sin fars dödsbädd. Hon har tagit med sig ett glashjärta som hon en gång köpt åt honom och som fungerar som ett förstoringsglas när han läser tidningen. När han dör försvinner hjärtat och Merilee river upp himmel och jord för att hitta det.
Den upprivna arvtagerskan kastar sig sen i den destruktiva famnen hos sin farbror Jedah.
Då Merilee var elva år försvann en klasskamrat till henne: Lilac Jimson återfanns aldrig. Också moderns död då Merilee var 19 år är ett obearbetat trauma.

Ungefär så. Merilee är en självdestruktiv ung kvinna som vid 26 års ålder står överst i familjens successionsordning. Det tar hon inte så bra.
På baksidan av boken står det att den är en psykologisk rysare, men mesta delen av tiden funderar jag på vad som är poängen med historien. Och vilket tjat det är om det där glashjärtat!
Nåja, viss spänning blir det väl mot slutet, men människors konstiga sexuella läggningar och eventuella sammanhang med tidigare dödsfall fångar inte riktigt mitt intresse.
Med en gäspning lägger jag boken åt sidan och somnar.