Mer dramatik från Lofta-orgeln

Orgelmusik behöver inte vara kyrklig - även om den spelas på en kyrkorgel. Det gav söndagskvällen i Lofta kyrka klara besked om. Konserten var den andra i serien kring 150-årsfirandet av den fina Marcussen-orgeln.
Förra söndagen spelade pastoratets egen organist, Aron Nilsson, till exempel musik av Rune Elmehed. Denna gång var det Bo Ingelbergs tur att sätta sig vid Loftaorgeln. Och Bo är, som väl alla vet, diplomorganisten som leder kyrkomusiklivet inne i Västervik.
Nu blev det inte Elmehed, men en av hans studiekamrater på Musikhögskolan i Stockholm, Lars Egebjer, den utsökta organisten och kompositören som lämnade livet för tjugo år sedan, bara 56 fyllda.

Av de två Egebjer-stycken som Bo Ingelberg valt att ta med i sitt program vill jag nämna hans flytt av en folkvisa från Dala-Järna till ett riktigt orgelverk med ursprungsmelodierna djupt inne i tonflödet. Mycket vackert.
Åter till det där om kyrkorglar och musik långt utanför. Hela programmet gällde det inte. Tyske Sigfrid Karg-Elerts berömda och laddade "Nu tackar alla Gud" fanns med. Liksom Bachs Preludium och fuga i C-dur (BMW 547). Särskilt preludiet väckte funderingar.
Att föra över ett musikstyckes tankar till ett helt annat språk är vanskligt. Ändå kan jag inte låta bli att försöka.
Två teman samsas preludiet igenom. Ett ljust som hela tiden stiger uppåt. Ett mörkt som tränger allt djupare nedåt. Det gör mig övertygad om att denne Johann Sebastian ville betona att dessa två krafter är lika naturliga och att vi är tvungna att samsas kring den vetskapen, även i kyrkan.
Bo Ingelbergs stilsäkra sätt att just betona ytterligheterna gjorde mig än mer övertygad. Fugan som följer efter preludiet är späckad av typiska Bach-finesser. Men den fångar en inte som preludiet gör.

För övrigt var det mycket franskt som vi fick höra. Ja både franskt och okänt, vilket ju gör konserter av det här slaget extra intressanta. Ett exempel får bli "Bolero de Concert" av L J A Lefebure-Wely, mest verksam i mitten av 1800-talet. Och visst fick vi känna av att en bolero är dansmusik, här rent häftig.
Ett annat namn var Jean Langlais som gick bort för bara femton år sedan. Men han var mest känd som organist och turnerade världen över, även i Sverige. Och blind från födseln!
Hans "Chant de Paix", alltså fredsvisa, är ett stillsamt sökande, inte alldeles hoppfullt stycke.

Till sist vill jag stanna vid finalen, även den fransk.
Det handlar om Alexandre Guilmants Sonat nr 3 i c-moll.
Jag förstår Bo Ingelbergs val. Det gav honom utrymme att visa sin totala bredd som organist. Det ekvilibristiska i första satsen, det lyriskt romantiska i de lugna adagiot och ett slags sammanfattning i den tredje och sista satsen som är en fuga i allegro-tempo.
Spelet var lysande. Och kunskapen, känslan så tydlig just för att de tre satsernas karaktärer är så väsensskilda!

De som uppträder under det här jubileet är inte bortskämda. Så det är inte för deras skull jag hoppas att fler söker sig till Lofta kyrka de kommande söndagarna, utan för att man bjuder på så intressanta musikstunder. Närmast kommer en Önskekonsert med sång av Marie Widerström och orgelspel av Aron Nilsson, mannen bakom hela satsningen.
Pärlor kommer att ljuda. Hur hemlighetsfullt det än varit kring önskemålen är jag övertygad om det.